Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
handel och föranledde en lång öfverläggning inför Riksrådet år 1629, kort efter det
regeringen föreskrifvit att för hvarje tunna salt, som infördes i riket, skulle af köparen
erläggas 2 daler i tull under namn af accis. Till direktörer öfver denna accis hade
befull-mäktigats borgmästaren i Stockholm Hans Nilsson och den ofta omtalade Christian
Welshuisen — direktör äfven i Söderkompaniet och öfver lilla tullen samt
tullarren-dator m. m., — hvilka naturligtvis ville uttaga saltaccisen äfven i Göteborg. Häremot
gjordes själfsagdt invändningar och man uppskickade till Stockholm den myndige Nils
Börjesson — stamfader för adliga ätten Drakenberg och bekant för sin stora
själfrådig-het — och två andra personer, hvilka inför Rådet förklarade, att K. M:ts mandat om
saltaccisen blifvit uppläst inför borgerskapet, som ”tagit det sällsamt upp”, enär staden
enligt privilegierna skulle vara tullfri i 16 år; skulle ändock Göteborg inbegripas under
förordningen, borde detta väl hafva skett genom ett särskildt mandat, i hvilket fall
borgerskapet ”sådant påbud hörsamst efterkomma skulle”. Så hade icke skett, ehuru K.
M:t senast genom resolution i april samma år nådigst beviljat, att ”när något påbjudes
skulle skrifvas till burggrefven och borgmästaren i staden, men icke till ståthållaren och
ännu mindre till någon tullarrendator”. Riksrådet resolverade slutligen, att enär K.
M:ts påbud om saltaccisen borde tagas generalement ”för den åliggande krigsfara, som
på färde är”, man hade den förhoppningen, att Göteborgame själfva skulle finnas villige
att åtaga sig denna tull; men på deras begäran skulle härom meddelas staden en
”sj>e-cial befallning”. Det ligger en stolt själfkänsla bakom Göteborgarnes fordran om en
särskildt för dem utfärdad förordning, men de hade genom ett kgl. bref blifvit
tillförsäkrade om direkt korrespondens med kgl. kansliet, — staden vore nämligen ”ett
imme-diatum membrum regni — en själfständig lem af riket, — och icke underkastad någon
medelbar jurisdiktion”.
Welshuisen gjorde samtidigt ett försök att fråntaga Göteborg rättigheten att
uppbära packhus- och stämpelpängar och åberopade sig på det kgl. bref, hvarigenom han
antagits till tullarrendator för hela Sverige. Detta försök lyckades icke, utan Riksrådet
beslutade i afseende på dessa intrader, att Göteborgame skulle ”därvid mainteneras",
enär de däröfver voro ”specialement privilegierade”.
Under debatten i Riksrådet hade ”fältherren”—Jakob de la Gardie — yttrat, att”
Gö-theborg vore lijkväl af någon consideration”, och om man får döma efter anspråken på
dess offervillighet, hade staden redan uppnått en aktningsvärd ställning i jämförelse
med de urgamla svenska städerna. Detta framgår bl. a. af de förhandlingar, som
före-kommo vid bildandet af det s. k. skeppskompaniet. I början af år 1629 hölls i Stockholm
ett sammanträde med ombud för Sveriges städer, hvarvid dessa, på konungens förslag
och för att dels trygga rikets handel och sjöfart och dels emedan svenska flottan ansågs
för svag för att hålla Östersjön fri från främmande flottor, beslutade att städerna skulle
bilda ett ”skeppskompani”, hvars syftemål var att anskaffa och utrusta 16 skepp. Dessa
skulle kunna användas såväl till örlig och fosterlandets försvar som till städernas egen
handel och näring; när behofvet påkallade det, skulle de få tagas i anspråk för kronans
räkning mot månatlig frakt. Enligt bilagan och protokollen skulle utgöras:
af Stockholm (med norra förstaden) 4 skepp,
af Göteborg 2 skepp,
af Norrköping 1 skepp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
