Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Communicerades och med Werlet angående tullen af utgående varor i Göteborg.
Sade Werlet, att där icke utskeppas andra varor än trälast och järn.
Eljest sade riksdrotsen, att fastän detta kompani kallades engelskt, skulle dock därför
ingen af andra nationer, vare sig tyskar, svenskar eller andra, förmenas att ingå däri.”
Regeringens benägenhet att tillmötesgå engelsmännens fordringar finner sin
förklaring däri, att man åstundade ett förbund med England, hvarom under år 1636
upphör-ligen förhandlades. Men regeringens planer voro ännu vidlyftigare än så. Den hade
funnit, att nervus rerum under dåvarande förhållanden var att utveckla och understödja
handeln, ty blott härigenom kunde den nödvändiga pänningestocken inskaffas i landet,
— och utan pänningar kunde man ej föra krig. Regeringen ”frigaf” därför ock handeln
med Spanien och Portugal, hvilken sedermera blef af stor betydelse för Göteborgs
kommersiella förhållanden.
Göteborgsmynt från Carl XI. Efter original i Göteborgs museum.
Det kunde väl tänkas, att den omsorg om utvecklingen af Göteborgs handel, som
ligger till grund för regeringens åtgöranden, -— och som förvisso icke var annat än ett uttryck
för den dåvarande åsikten om handelns betydelse för ett lands framåtskridande, — skulle
framkallat en kraftig tillökning af immigrantantalet till staden. Mortalitet
sförhållandena voro visserligen ännu rent af fasaväckande, — man beräknar att omkr. 11% af
stadens befolkning under första tiden afgingo,— men om inflyttningen fortsatt på samma
sätt som förut, skulle stadens tillväxt ändock hafva fortskridit snabbare än nu skedde.
Folkmängden uppgick år 1635 icke till mer än 1,150 mantalsskrifne personer, och
invånareantalet i sin helhet torde ej hafva öfverskridit några tusen människor. Man må
dock ihågkomma, att tidsförhållandena icke i allmänhet voro synnerligen lämpliga för
utvecklingen af landets handel och näringar, och härtill kom, hvad Göteborg angår, att
stadens styrelse råkat i sådana händer, att tillståndet för hvarje år blef allt mer
outhärdligt. Redan i mars 1635 hade riksdrotsen Gabriel Oxenstierna varit i Göteborg
för att, som han uttrycker sig, ”rätta de fel och stora disorder, som i det
stadsregemen-tet hafver sig inritit”. Han hoppades själf, att hans resa icke aflupit utan frukt, men det
visade sig snart, att han misstagit sig, och när ett år därefter, i mars 1636, riksrådet
dis-kurrerade om ”staten i Göteborg”, fann det, att den ”stod på vacklande fötter”, och att
”näppeligen något bättre tillstånd där blifva kunde, förrän Nils Börgesson afsattes och
en annan kapabel man förordnades i hans ställe”; det var denne, som i så många år
enväldigt härskat och spridt ofrid inom alla samhällslager i staden. Gabriel Oxenstierna
fruktade, att staden helt och hållet skulle gå under, om icke en kraftig burggrefve kunde
tillsättas för att äntligen få slut på all split och oordning. Slutligen förordnade
regeringen Per Eriksson, sedermera 1639 adlad Rosensköld, till burggrefve den 23 mars 1636.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
