Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den gamla gatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja, hörde han plötsligt fadern säga till
modern, du har kanske rätt i att vi borde försöka
sälja pianot och köpa ett pianino i stället, på
avbetalning. Det håller ju inte stämning i fjorton dar;
och ett pianino är också en vackrare möbel.
Martin spratt till vid orden: sälja pianot. Han
visste icke riktigt vad ett pianino var, men han
trodde icke att det kunde vara ett riktigt piano;
han föreställde sig snarare någonting med en vev.
Och han trodde icke, att något annat instrument
kunde låta så vackert som deras piano. Han var
god vän med varje buckla och varje rispa i det
röda mahognyfaneret, ty han hade själv gjort de
flesta av dem, och han kände igen nästan varje
tangent på dess särskilda färgton. Sälja pianot!
Det lät för hans öron som någonting omöjligt. Det
var nästan som om han hade hört föräldrarna i
lugn ton sitta och tala om att sälja mormor och
köpa en tant i stället.
Martin började gråta innan han själv visste av
det.
— Mamma, sade Maria, Martin gråter!
— Varför gråter du, Martin? frågade modern.
Martin snyftade bara.
— Han är trött och sömnig, förklarade mormor.
Det är bäst att han får gå och lägga sig.
Medan Martin snyftande gjorde sin rond för att
säga godnatt, kom Lotta in med tebrickan. Hon
hade en mycket högtidlig min, då hon sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
