Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den gamla gatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den röda. Då kunde Johan tala om både ett och
annat. Än var det om gubben Moberg, som brukade
se små, små djävlar hoppa upp och ner i toddyglaset,
upp och ner; och det var dem han pratade
med, när han satt och muttrade för sig själv och
rörde om i glaset. Men med prästen i Lovö var det
ännu värre fatt. Se han var riktigt god vän med
hin onde, det visste hela socken. Det kunde man ju
också förstå av sig själv, om man tänkte rätt på
saken; hur skulle han annars kunna stå i
predikstolen och predika som han gjorde i en hel timme,
var fick han alla sina ord ifrån? För resten hade
Johan en gång haft ett ärende till honom och varit
ända inne i hans rum, och han hade med sina egna
ögon sett, att det var proppfullt med böcker från
golv till tak. Ja, nog var den i kompani med fan! —
Eller han berättade om en som hade blivit mördad
på landsvägen för tre år sedan, alldeles där i
närheten, och han beskrev stället så noga: Det var just
där skogen står så tät på ena sidan, och på den
andra står ett pilträd bredvid en telegrafstolpe. Det
var en kväll i november det hade skett, och gick
man förbi det stället vid den rätta tiden, då kunde
man tydligt höra hur det jämrade sig i diket. — — —
Men de fick aldrig fatt på den som hade gjort det.
När Martin hörde sådant, klämde han sig hårt
fast vid Johans arm, och han kände sig lättare om
hjärtat, då ångbåtens lanternor lyste fram ur
mörkret och närmade sig och då han hörde
maskinens dunk-dunk och kaptenens kommandorop och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
