- Project Runeberg -  Skrifter av Hjalmar Söderberg / Tredje delen. Martin Bircks ungdom /
93

(1919-1921) [MARC] Author: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

han ville vara uppriktig mot sig själv. Det blev
tydligt för honom, att problemet om kristendomens
sanning var något, som han redan hade kommit
förbi, och att det egentligen var en helt annan gåta,
som nu oroade honom: hur var det möjligt, att
de andra kunde tro på detta, och icke han? Och
med ”de andra” menade han icke blott sina
kamrater, ty de tycktes icke bry sig något vidare om
sådant, och han visste för övrigt att man kunde
få dem att tro på litet av varje, utan sina
föräldrar, sina lärare, alla de fullvuxna, som måste veta
mera om livet och världen än han. Hur var det
möjligt att han, Martin Birck, som ännu inte hade
fyllt sexton år och låg i en liten järnsäng i sina
föräldrars hem, kunde tänka annorlunda om de
högsta och viktigaste tingen än de gamla och
erfarna, och att han kunde ha rätt och de orätt?
Detta tycktes honom vara ett nästan lika
svindlande vanvett som själva den tro han nyss hade
förkastat. Här stod allt stilla för honom, han fick
ingen klarhet i detta. Han steg upp ur bädden
och gick till fönstret. Snön lyste vitt på taken,
det var mörkt i husen, och gatan låg tom. Månen
stod högt på himlen, men det var en gråvit
vintermåne, liten och förfrusen och oändligt avlägsen,
och i måndiset blinkade stjärnorna sömnigt och
matt. Martin stod och ritade med fingret på rutan.
— Giv mig ett tecken, Gud! viskade han. Och han
stod länge vid fönstret och frös och stirrade på
månen, han såg den glida in och gömma sig bakom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 19:54:32 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/shskrifter/3/0097.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free