Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en ny tid, och han ville vara med om att i tanke
och dikt bana väg för det som skulle komma.
På den tiden, då Martin trodde och tänkte så,
föreföll det honom ännu som om livet, hur kort
och vanskligt det var, likväl hade ett slags mening.
Han kände sig stadd i utveckling och växt, och det
gick dagligen upp nya sanningar för hans tanke och
ny skönhet för hans sinnen under hans långa
ensamma vandringar bort åt stadens utkanter eller i
skogen när det började våras. Och våren... På
den tiden var våren ännu en verklig vår — icke
en sjukdom, ett rus, en feber i blodet, i vilken all
gammal halvglömd saknad och längtan flyter upp
och säger: se här är jag, känner du igen mig, jag
har sovit länge, men jag är inte död! Icke något
sådant; men ett uppvaknande, en morgon, ett sus i
luften och en klingande sång. Och på den tiden
voro de tusen otillfredsställda begär, som han bar
inom sig, lika många skimrande förhoppningar och
halvutsagda löften, ty inga långa år av tomhet och
besvikelse hade ännu hunnit slipa dem till vassa
knivar, som sargade och revo i själen. Och om han
än icke på allvar trodde, att alla dessa förbindelser
skulle infrias av livet, eller ens de flesta av dem,
så funnos de likväl där som bestickande möjligheter,
som en hävstång till drömmar utan mål och gräns,
och även i de ögonblick, då den bok han höll i
handen eller den erfarenhet han under dagens lopp
hade gjort viskade varningar i hans öra och rådde
honom att icke tro på lyckan, flöto de tillsamman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
