Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En kvinnoskugga gled långsamt förbi soffan
där han satt, och knappt hunnen förbi stannade
hon, vände på huvudet och fäste på honom två
stora mörka ögon.
Han reste sig, skakade av sig snön och gick sin
väg.
Han gick fort, ty han frös.
Han tänkte på livet och böckerna. I hans
uppväxtår hade en ny litteratur brutit sig fram,
som stod i strid mot den härskande
samhällsmoralen och arbetade på att förändra den. Nu
hade den tystnat. Det var dock så litet uträttat,
nästan ingenting, och redan släppte man taget. Det
man hade kämpat för och för vars skull man hade
tagit och givit så vassa hugg, det befanns nu
plötsligt vara ”åttiotal” och som sådant en gång för
alla slutrannsakat och dömt, vägt på en våg och
befunnet för tungt. Runt omkring honom doftade
i stället poesiens blå blomma som aldrig förr. Åter
en gång klingade de gamla orden som nya; jorden
blev ung på nytt, åter fylldes skogarna och vattnen
av centaurer och nymfer, riddare och jungfrur
lustvandrade i solnedgången, och åter en gång stod
Visan själv med vidöppna ögon, klara av den
långa sömnen, i folkets mitt och sjöng som hon
icke hade sjungit på hundra år. Martin älskade
denna poesi, dess rytmer och ord smögo sig in
även i de vers han själv satt och petade med i
skymningen, och likväl var honom allt detta så
besynnerligt främmande. Världen var ju likväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
