Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nietzsche. Och medan de talade, blev solstrimman,
i vilken dammet dansade som röda gnistor, allt
smalare och snedare och mera övermättat röd.
Martin betraktade Henrik. Han fann honom
förändrad; ansiktet var magrare, starkare och mera
manligt modellerat. Varför hade han sagt: Här
är allt sig likt, här har tiden stått still ? För honom
hade tiden alltså inte stått stilla. Han hade
upplevat något, men vad? Han var kär, förmodligen,
han skulle kanske rent av förlova sig — med vem?
Var det hans kusin Anna Rissler, hon tyckte om
honom, det visste han — nej, det var det nog
inte — var det Maria Randel, eller Sigrid Tesch?
— Det är eget, sade Henrik, har du känt
detsamma? — hur pinsamt det är att söka gamla
stämningar och inte finna dem. Att läsa om en
bok, som man har hållit av, eller höra en opera,
som man förr kunde lägga in allt möjligt i och
litet till — och sitta tomhänt och undra, vart det
tog vägen.
— Ja, sade Martin, det är en underlig och
beklämmande känsla. Man känner det som om man
hade förpliktelser att hålla mot sitt förflutna, som
om man beginge en trolöshet ... Och man kan
inte göra något åt det. Varför är det egentligen
så pinsamt, är det kanske därför att det inte finns
någon kärandepart i målet, inga bestämt formulerade
krav att bemöta? Ty käranden, det är inte
den bok eller den musik, som man har förlorat
greppet på, inte stämningen som viker undan —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
