Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag är så glad, viskade hon, för att det är
min bröllopsdag i dag, och för att jag får gå med
dig på teatern och sitta i en liten vrå, där ingen
ser oss.
Han smekte sakta hennes hand. Han kände ett
hemligt styng i hjärtat, då han hörde henne tala så,
ty han anade och visste, att om det hade varit någon
möjlighet, så hade hon långt hellre velat sitta med
honom på en plats, där alla kunde se dem. Men han
trodde icke, att hon hade tänkt på detta nyss.
Aldrig hade hon under det år som gått låtit undfalla
sig en antydan om giftermål, och hon visste ju
också alltför väl hur omöjligt det var. Men själv
kunde han aldrig upphöra att känna det som, en
hemlig skam, att det icke stod i hans makt att
skänka henne den lycka, som ligger i en aktad och
säker ställning och i att icke behöva dölja något
för världen. Och han kände det så, icke emedan
det i någon vrå av hans själ låg kvar någon
föreställning om en plikt att uppfylla eller om något
förbrutet som skulle gottgöras, utan emedan han
hade fått henne oändligt kär och gärna hade velat
göra livet ljust för hennes öga och jämnt för hennes
lilla fot, som hade haft så steniga vägar att gå,
att det icke var underligt, om den till sist hade
trampat litet snett på skon.
Men han slog bort dessa tankar, han ämnade
likväl icke fresta det omöjliga, han var ingen
stark man, som kunde taga henne i sina armar och
bryta väg för dem båda. Och hon hade ju valt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
