Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om hon icke vore död, om hon reste sig ur kistan
nu, röd och vaken som efter en lugn sömn, skulle
han då taga henne i sina armar och bära henne
bort och älska henne till dagarnas ände? Nej, det
är inte så han menar. Han sade en gång, redan
då hon ännu levde: min fröken, jag älskade er
fordom. Han var dock ingen vanlig flyktig kavaljer,
han hade icke glömt henne för en annan hovdam
med smalare liv och större bröst, och likväl kunde
han säga: jag älskade er fordom. Han kunde kanske
säga det om mycket. Han hade också älskat solen,
och blommorna och träden. Den blå luften hade han
älskat, och vattnet och elden och den goda jorden.
Han hade älskat allt detta, till alla fyra elementen
och till livet självt hade han kunnat säga: jag
älskade er fordom. Men det hade blivit annorlunda
sedan, det var något som smög sig emellan allt
detta och honom, något som tog honom i sin makt
utan att fråga om lov och sköt undan allt det
andra, solen och blommorna och kvinnorna och
kvinnan, långt bort, så att han knappast såg det
mera, annat än som genom en dimma ... Och då
han nu såg liktåget komma och hörde att den döda
var den, som han hade älskat, mindes han plötsligt
vad han hade ägt och förlorat, men han visste
också, att han hade förlorat henne och allt, långt
innan hon var död, och själva förlusten tycktes
honom blott i första ögonblicket verklig, i det nästa
såg han också den långt bortifrån, genom en
dimma ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
