- Project Runeberg -  Kolarkojan vid Siljan /
I. På dimhöljd färd

(1898) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

I. På dimhöljd färd.

Den för sina natursköna stränder namnkunniga sjön Siljan bildar söderut en långsträckt vik, som skiljer Leksands och Siljansnäs socknar från varandra. Leksand ligger öster och Siljansnäs väster om denna vik, vid vars ändpunkt en östlig gren av Dalälven fortsätter sitt lopp nedåt ostkusten. En färd här i sommartid anses med rätta som en av de njutbaraste, man gärna kan företaga. Då den resande väl hunnit ut på viken, ser han i behaglig omväxling löv- och barrskog, pittoreska byar och böljande sädesfält å båda stränderna. Då han kommit ut på den egentliga Siljan, utbreda sig framför honom de mest storslagna naturscenerier. Till höger reser sig den ofantliga Lerdalshöjden i Rättvik och i väster synes det majestätiska Gesunda eller Middagsberget, med den lilla förtjusande Sollerön nedanom sig. Längst i nordväst skymtar snart Mora Strand med sitt Vasamonument och sin smärta tornspira fram.

Efter denna lilla teckning av Siljansdalen i allmänhet, vilja vi återgå till den föutnämnda viken. Det är vid mediet av det nyligen tilländalupna århundradet. En ovanligt vacker söndagsafton i oktober, då fullmånen göt en förtrollande glans över nejden, sågs tvenne unga dalamän komma gående från den å vikens västra strand belägna lilla byn Grytnäs. Av deras samtal kunna vi genast höra, att de bevistat en i byn just nu avslutad andlig sammankomst. Den ene av ynglingarna är på väg till sitt å andra sidan sjön belägna hem, och den andre, som har sitt hem i ovan nämnda by, har erbjudit sig att ro sin vän över till Leksands kyrka. Båda äro av ungefär samma ålder eller omkring 18 år och av medellängd.

Då de kommit ned till sin tämligen bräckliga båt, upptäckte de, att, såsom ofta är fallet i höstetid, en intensiv dimma låg utbredd över vattnet.

-- Man behöver sannerligen vara van, om man i en sådan tjocka skall kunna ro rakt på Leksands kyrka, yttrade Back Jonas Olsson, en yngling med både trohet och allvar i blicken.

-- Ja, se, inte ginge det för dig, det vill jag lova, svarade kamraten, vars namn var Björk Daniel Ersson, men jag åtager mig att ro dig så rakt på kyrkan, att om hon blott stode lite närmare sjön, så skulle du, då båten törnar mot land, kunna ta’ S:t Paulus i hand, där han står ovanför ingången.

-- Nå, det låter höra sig -- då sätter jag mig helt lungt i aktern och litar på dig.

-- Det kan du gott göra -- jag önskar bara, jag hade en riksdaler för varje gång jag rott den här vägen.

Med ett kraftigt tag hade de båda männen fått båten ut i vattnet. Björk Daniel fattade årorna och drev farkosten med några kraftiga årtag ut på fjorden. Efter några få minuter funno de sig fullständigt insvepta i dimman, och ehuru de voro jämförelsevis nära land på två håll, voro de ej i stånd att se en skymt därav. Utan att låta sig störa sig härav, började de båda vännerna att muntert samtala. Då och då lät Daniel sina åror vila, varvid den lilla farkosten helt obemärkt vred sig mer och mer åt söder.

Ehuru färden ingalunda föreföll de båda ynglingarna tråkig, började de dock om en stund tycka, att de nu borde vara framme vid målet och försökte därför upptäcka konturerna av Leksands kyrkas tornspira, vilken enligt deras förmodan ej skulle vara långt borta. Ännu några kraftiga årtag, och de spanade ånyo, men samma ogenomträngliga dimma omslöt dem fortfarande.

-- Aldrig har jag varit egendomligare ute, yttrade slutligen Daniel. Jag tror, jag har helt och hållet förlorat rätt kurs. Jag är, som om jag vore vriden i huvudet och jag vet ej varken norr eller söder.

-- Och du var dock så säker, då vi voro på land, nästan gäckades Jonas; när allt kommer omkring, äro vi nu kanske på väg till Sollerön. Det vore just trevligt!

-- Kan ej tro så illa, svarade kamraten, men något tokigt måste det vara. Antagligen ha vi glidit för långt in i viken.

-- I sådant fall äro vi ej lyckligt ute, ty jag tror mig ha hört, att man lätt kan törna mot någon sten.

-- Aj, aj, du sade det, utropade Daniel, då i detsamma båten skrapade mot en stor sten, som den dock lyckligtvis gled över.

-- Ro några tag med den vänstra åran, och vi skola, för så vitt vi kommit för långt in i viken, ovillkorligen snart se något ljus från komministergårdens fönster, yttrade Jonas, som nu med iver började ösa ur det i båten alltjämt inströmmande vattnet.

Efter ännu flera minuters kryssande fram och tillbaka upptäckte de unga männen till stor lättnad för sina oroade sinnen ett vänligt sken, som, genombrytande dimman, ledde dem till land. Skenet kom från den å Siljans höga strand strax intill kyrkan belägna komministergården. Ledda av de väna strålarna styrde våra ynglingar mot stranden. Jonas Olsson hoppade först i land och yttrade i detsamma:

-- Ja, nu är jag då lyckligen bärgad, men tänk, innan du kommer över och hem igen!

-- Jag tänker mig ej ut på sjön mera i kväll, svarade Daniel, jag har fått nog av den här färden. Om du bara hjälper mig dra’ upp båten, så får vi sedan sällskap uppåt gästgivargården, varefter jag fortsätter landsvägen hem,

-- Nå, det kan vara så gott, inföll Jonas, som nu jämte kamraten med ett kraftigt tag drog båten till hälften upp på land. Sedan därjämte årorna och andra till båten hörande saker lagts i vederbörlig ordning började de båda ynglingarna med sakta steg vandra uppför den höga, brant sluttande stranden på en smal gångstig, som ledde mellan prost- och komministergårdarna, vilka båda omgåvos av lummiga träd, upp till den framför huvudingången till kyrkogården belägna, av höga björkar kringvuxna sandplanen. Här fanns intet av den dimma, som så besvärat ute på viken, utan strålade i stället det härligaste månsken, i vars belysning de kringliggande byggnaderna, kyrkan, prästgårdarna, klockargården, gästgivargården och tingshuset togo sig ganska täcka ut.

Här, under de ovanligt höga björkarna, vars gulnande löv hösten lagt i högar vid deras fötter, stannade de båda ynglingarna och började samtala.

-- Då vi nu, yttrade Jonas, efter detta lilla äventyr åter befinna oss på landbacken, så kunde jag kanske få höra din tanke om sammankomsten -- säg, vad tyckte du om Kolar-Olle i kväll?

-- Som jag alltid tyckt, svarade Daniel, gubben predikar värre än en prost, och i kväll var han då alldeles för svår; men jag håller det ändå före, att hans evinnerliga ordande om att »undfly vreden», »skynda till Jesus», »ropa till Gud» o. s. v., det passar honom själv, gamle uven, men en upplyst människa ler naturligtvis åt alltsammans.... Apropos det, nu kommer jag ihåg, att jag i veckan fått fjärde häftet av »Folkupplysaren». Där står en pigg bit om »Läsarrörelsen» -- jag har tänkt att låna dig häftet.

-- Nå, det kan ju vara gott och väl, genmälde Jonas, men jag skall säga dig ett ord så gott som två, Daniel. Jag bryr mig icke om dina »Folkupplysare». Jag har läst en del av de förra häftena hos en granne hemma i byn; och de förstå sig ej på ett dyft annat än att blott förlöjliga människors religiösa strävanden och kunna själva ej ge ett enda gott ord åt dem, som i sina själar äro oroliga med avseende på evigheten.

-- Hå, hå, hör man på den! Det kunde jag slå mig i backen på att det skulle gå därhän med dig, Jonas. Och uppriktigt sagt, tog du dig rätt ynklig ut på bönemötet i kväll, där du satt bland läsarna och sneglade i Fyr-Pelles sångbok, då de sjungo slutpsalmen.

-- Ja, du kan ha rätt Daniel. Jag kände mig ock rätt ynklig mitt ibland dessa nöjda, lyckliga och trosvissa människor. Och vet du, vad jag börjar tycka, att du och hela ditt fritänkarsällskap ären ett ynkligt följe. I befinnen eder i ungefär samma belägenhet, som du och jag nyss därute på viken. Ett tröstlöst famlande i dimmor, det är allt!

-- Tjänis, mäster Jonas, utropade Daniel, med ett misslyckat försök att visa sig oberörd av den träffande jämförelsen, Du har gjort ditt val, kan jag höra. Huru glad skall inte Kolar-Olle bli, då han får veta, vilken fångst han gjort i afton!

-- Var ej försmädlig, Daniel, jag har ej gjort mitt val, men jag ämnar göra det. Dock först efter vunnen visshet om, vilken som i sig bär den största möjligheten till verklig lycka -- förnekelsen eller tron.

-- Denna visshet har jag dess bättre redan vunnit: »Fritänkare jag nämnes, det är min heder.»

-- Och denna visshet har du fått genom att läsa några häften av »Folkupplysaren»!?

-- Det erkännes. Och det var i synnerhet en uppsats om »Bibelns motsägelser», som var avgörande för mig. Men se’n då! Om jag vinnes för fritänkeriet genom att läsa »Folkupplysaren», så är väl icke det konstigare, än om du blir läsare genom att höra Kolar-Olle predika.

-- Ingetdera är egentligt konstigt, medgav Jonas, det visar blott, att vi, såsom varande ännu helt unga män, lätt bliva rov för tidsströmningarna och behöva därför komma under inflytande av makter, som uppenbarligen visat sig vara ett säkert skydd mot timligt och andligt fördärv.

-- Men konstigt är det dock, att du i en levande hast blivit så mäkta vis, gycklade Daniel.

-- Att gyckla och skämta i allvarliga ämnen, är just karaktäristiskt för gudsförnekare… Men -- hur var det, Daniel? Du vågade ej ge dig ut på viken en gång till i kväll?

-- Nej, jag går landsvägen hem.

-- Nå väl, däri gör du klokt, då du ej känner dig säker sjövägen. Emellertid förefaller det mig, som om du borde andligen ådaglägga samma försiktighet. Du har av fritänkare letts att förkasta tron på Gud, men samma fritänkare ha gett dig något annat i stället, deras s. k. vetenskapliga bevis är du lika mäktig att uppfatta, som du var att genomskåda dimman där ute på viken, och den säkerhet, du nu känner, är sannolikt lika varaktig, som den du föregav, då vi lagt ut från stranden. Snart skall du från hemmets kust ha glidit ut på tidens hav, få se då, huru du lotsar dig fram på fritänkeriets dimhöljda stråt.

-- Jonas, inföll nu Daniel, och räckte kamraten sin hand, låt oss nu gå var och en till sitt. Du är allt för upplagd att »predika» i kväll. Skada blott, att du icke funnit en mera lättrörd åhörare. Egendomligt är det i alla fall, om du skall ryckas med i läsarrörelsen.

-- Nå, jag säger ingenting om det, starkare karlar än du ha råkat fast.

Men jag ämnar mig ej låta mig ryckas med vare sig i denna eller någon annan rörelse, försäkrade Jonas med en bestämdhet, för vilken kamraten hade så när studsat tillbaka. Dock, fortsatte han, så mycket har, vad jag sett och hört av den andliga rörelsen, verkat, att mina ögon öppnats för tidens, ännu mer för evighetens allvar. Det måste även hos mig komma till ett avgörande.

De båda ynglingarna hade nu börjat sakta vandra uppåt kyrkbyn, alltjämt hållande varandra i händerna och samtalande. Framför gästgivargården delade sig vägen, varvid Daniel hade att gå till höger och Jonas till vänster. Då de kommit till skiljevägen, yttrade den förre:

-- Nu till en annan sak: Vart ämnar du dig till våren?

-- Nedåt Bergslagen har jag tänkt.

-- Att söka arbete i gruva?

-- Ja, eller vid masugn.

-- Då få vi kanske sällskap. Jag har funderat på samma sak. Möjligen försöker jag min lycka i Falun.

Ännu en handskakning, och de båda vännerna hade skilts åt.

 



Project Runeberg, Fri Dec 14 19:28:14 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/siljan/01.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free