- Project Runeberg -  Kolarkojan vid Siljan /
II. Kolaren

(1898) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

II. Kolaren.

Vi göra ett besök i den i förra kapitlet omnämnde »Kolar-Olles» hem. Mannens namn var rätteligen Olof Olofsson, men sedan många år tillbaka brukade han vistas hela vintrarna i skogen, sysselsatt med kolning; därav namnet »Kolar-Olle».

Väckt till liv genom den på 1840-talet frambrytande nådesvinden, hängav sig denne man snart med okonstlat nit åt att, varhelst han kom i beröring med sina medmänniskor, för dem kungöra frälsningens budskap. Predikant i den mening, man oftast fattar detta begrepp, var och blev han aldrig, men att på sitt eget sätt och efter den nåd, Gud gav, vittna om Kristi blods renande och helande kraft underlät han aldrig, då tillfälle till det gavs. Ett sådant tillfälle hade han sökt och funnit just den söndagsafton, vilken vi skildrat, då de båda ynglingarna råkat ut för sitt äventyr. Dessa hade, såsom vi känna, då besökt ett bönemöte, vid vilket Kolar-Olle avlagt ett vittnesbörd om synd och nåd.

Det är dagen efter nämnda afton. Vi se Olle i sitt hem, rustande sig för en ny kolarfärd. Hans hem, beläget ej långt från det höga Björkberget, är en riktig gammaldags dalstuga, innehållande utom »vardagsstugan» en mindre kammare, vilken, utan att användas oftare än vid särskilt högtidliga tillfällen, alltid hålles fin och städad. I vardagsstugan däremot tillbringar familjen nästan all den tid, den har att vistas inom hus. Där lagas maten i en stor öppen spis, över vars mörka härd nästan ständigt svävar en gryta, hängande i en grov järnkrok. I ett hörn helt nära spiseln äro anbragta en hel rad hyllor, å vilka familjens husgerådssaker av porslin, koppar tenn och trä ha sina platser. I ett annat hörn av det stora rummet finnas familjens sovplatser, bestående av tvenne breda sängar, av vilka den ena är placerad över den andra, naturligtvis med vederbörligt mellanrum. Genom ett slags förhänge, som varje morgon, sedan familjen stigit upp, drages för bäddarna, hållas dessa dolda under dagen. Övrigt möblemang utgöres huvudsakligast av ett grovhugget bord med två högkarmade stolar samt väggfasta bänkar. Skrubbstol, spinnrock och bandstol jämte andra till husslöjden hörande redskap saknas icke heller.

Det var, som sagt, måndags morgon; fader Olof och hans hustru Kerstin, stego upp i godan tid. Den förre beredde sig, såsom nämnt, för en vandring till sitt kolararbete långt bort i skogen. Sedan han iklätt sig sin arbetsdräkt och burit upp på vinden sina och sin hustrus förut använda helgdagskläder och därtill ordnat med ett och annat, som tillhörde husets viktigare angelägenheter, satte han sig till bords att förtära den enkla anrättning, mor Kerstin för hans räkning framdukat. Medan han så förnöjsamt intog sin måltid, sågs mor Kerstin omsorgsfullt syssla med att i en rymlig skinnsäck nedlägga sin käre gubbes matförråd, som var avsett att räcka hela veckan och sålunda måste vara rundligt tilltaget. Och mor Kerstin var ej den, som ville vara njugg; tvärtemot sin makes försäkringar, att han ej behövde så mycket, vidhöll mor Kerstin, att »det nog komme att gå åt» och lade så i betydande kvantiteter, i synnerhet av fläsk och bröd. Sedan fader Olof intagit sin måltid, och hans hustru likaledes fullbordat matsäckens iordningsställande, sutto båda ned vid det grovhuggna bordet för hållande av husandakt. Kolaren hade från en hörnhylla nedtagit en bok av Martin Luther, innehållande »Trösteord för var dag». Med allvarlig röst läste han nu dagens betraktelse, som var hållen över Rom. 5: 1. »Medan vi nu rättfärdige vordne äro av tron, hava vi frid med Gud genom vår Herre, Jesus Kristus.» Efter slutad läsning lade kolaren ihop boken och sköt den åt sidan, tog så av brillorna och lade dem på bokens pärm, varefter makarna nedföllo i bön. Den gamle mannen bad i orubblig förtröstan på bönhörelse. Och så var det tid att ge sig av. Kolaren lade skinnsäcken på ryggen, tog staven i sin hand och bjöd så sin maka farväl, kort och gott, såsom brukligt bland det hårda arbetets barn, utan sentimentala känsloutbrott.

Den koja, till vilken Olof Olofsson efter flera timmars vandring anlände, låg på en av Siljans ensligaste stränder, kringvuxen av täta, höga granar. Själva kojan var rest av oskrätt timmer. Låg och lutande skulle hon med sitt hemlighetsfulla läge och utseende snarare ha skrämt den främmande vandraren ifrån sig än lockat honom att titta in. Men för Kolar-Olle var det annorlunda. Han tycktes närma sig kojan såsom ett kärt och oförgätligt hem. Framkommen till hyddan satte han ned sin säck vid dess dörr, ställde sin stav mot väggen och tog så av sin bredskyggiga hatt och strök med ena handen den gråa locken från sin svettiga panna. Ännu några sekunder stod han med blottad hjässa och såg ut över Siljans milt lekande böljor och hörde de höstliga vindarnas allvarliga sus i granarnas kronor. Med en hjärtats suck till honom, som är allestädes närvarande, satte den gamle åter hatten på sitt huvud, varefter han gick till en några steg från kojan liggande sten, välte den upp och framtog därunder en rostig nyckel, med vilken han sedan öppnade stugans låga dörr och trädde in. Rummet skulle kunna inrymma på sin höjd tjugu personer. Golv fanns icke, men marken var betäckt med hudar; och längs ena väggen var kolarens sovplats, bestående av tre på kubbar vilande bräder. Sängkläderna utgjordes av en huvudkudde utan örngott samt två skinnfällar, en att ligga på och den andra att tjänstgöra som täcke. Över bädden fanns hängande på väggen ett litet skåp, som bar årtalet 1802, och i vilket förvarades några enkla kärl för måltiderna. Som möblemang för övrigt tjänade ett litet vid väggen fastgjort bord, till vilket hörde en trebent stol utan ryggstöd. På bordet låg en av sotiga fingrar märkt bibel samt »Kristens resa». På väggen ovanför det lilla bordet var med nålar fästad en kolorerad plansch, föreställande »Jesu nedtagande från korset», omedelbart under denna hängde på en grov spik en fint sirad, fastän något smutsad klockdyna, mot vilken kolarens väldiga spindelkronometer brukade vila under hans vistelse i skogen.

Genast vid inträdet i kojan tog kolaren av sig sin rock och började sedan göra upp eld på den därtill avsedda skrovliga häll, som hade sin plats i ett hörn av rummet. Sedan han av sitt medförda förråd berett sig någon förplägning, begav han sig ut och syntes snart ett stycke från kojan, sysselsatt med resandet av en kolmila

 



Project Runeberg, Fri Dec 14 19:28:14 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/siljan/02.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free