Då söndagen inbröt, strålade februarisolen från en molnfri himmel. Stormen fortfor visserligen att vina fram över fälten men mindre våldsam än dagen förut. Då Kolar-Olle efter en vederkvickande sömn på sin hårda bädd reste sig och gick ut ur kojan för att hämta in bränsle, strålade sjö och land, så långt hans öga kunde se, i bländande vitt. Ett väldigt snötäcke hade bretts över jorden, likasom för att kläda henne i högtidlig sabbatsskrud. Kl. var 9, och kolaren tyckte sig höra dallrande klocktoner från Rättviks på Siljans motsatta strand belägna kyrka. Med en skovel, som hade sin plats utanför kojans dörr, banade han sig väg till närmaste vedkast, där han hämtade ett duktigt fång ved. Då han inträdde i kojan, hade även Ingegärd vaknat. Sömnen hade tydligen bekommit henne väl. Hon låg nu och såg sig omkring med frågande blickar.
Ingegärd var en flicka föga mer än 16 år. Hon var av medellängd och ägde en kroppsbyggnad, typisk för en skogens och fältens härdade dotter. Ansiktet var välbildat, och ur de mörka ögonen strålade hälsa och liv. Det rika, svarta håret var bundet i tvenne flätor, vilka nu, lösgjorda från varandra, vilade på bäddens huvudgärd. Sådan låg hon med ena kinden vilande mot högra handens avigsida, då kolaren åter inträdde i hyddan.
-- God morgon, barn, hälsade denne; huru har du sovit?
Jag har sovit gott, mycket gott, svarade flickan, men jag behöver någon förklaring på min tillvaro i denna hydda. Säg mig, var är jag, och vem är du?
-- Ja, säg det; när allt kommer omkring är jag kanske ett troll, som bergtagit dig, inföll kolaren med ett misslyckat försök att förställa sig.
-- Vem du än är, så står jag i stor tacksamhetsskuld till dig, ty du har räddat mig från att förgås i drivor av snö.
-- Säg hellre, att Gud räddat dig mitt barn, återtog kolaren, mig har han blott använt som ett redskap i sin hand, och över denna nåd är jag storligen glad. Du vill veta, vem jag är. Nåväl, jag heter Olof Olofsson och vistas här för kolning. Enligt vana skulle jag gå hem i går eftermiddag, men Gud -- jag är nu viss om, att det var han -- ingav mig att stanna kvar här över söndagen, och denna omständighet blev din räddning. Och nu, Ingegärd: säg mig, i vad ärende är du ute?
-- Att försöka hinna upp min far, svarade flickan med ett uttryck av energi.
-- Din far, var är då han?
-- På väg till Falun, till fängelset där.
-- Till, fängelset! Vad, Ingegärd, är du en fånges dotter? Skall din far straffas för brott?
-- Icke för b r o t t, Olof Olofsson; min far har icke begått något brott; jag bör väl bäst veta, att han icke gjort det. Men de ha ändå tagit honom och dömt honom till 15 dygns fängelse på vatten och bröd. Min käre, gode far, det gör mig ont om honom. Han har varit klen till hälsan allt sedan i julas, han har hela tiden behövt god och för honom särskild lagad mat, och nu skall han på 15 dygn icke få annat än vatten och bröd. Min stackars far! Han skall aldrig gå igenom det.
Den unga kvinnan hade satt sig upp i bädden, och vid det hon uttalade de sista orden, överväldigades hon av sina känslors makt. En tåreström bröt fram över
hennes friska kinder.
-- Min arme far, fortfor hon, han var så svag, då de togo honom, och ändå fängslade de hans fötter med en grov kedja. När han kommit upp i släden, såg han så vänligt på mig, men han var då förfärligt blek. Sedan de väl farit bort med honom, höll mitt hjärta på att brista av sorg. Fram på middagen -- det var nämligen i fredags morse detta skedde -- beslöt jag mig att ge mig i väg efter. Om han bleve mycket sjuk under vägen eller vid framkomsten, kunde han behöva mig. Nåväl, jag hann till, Mora på kvällen, och i går förmiddag gav jag mig ut på Siljan för att uppnå Leksand. Så kom detta rysliga oväder. Varje spår av den väg, jag hade följt, försvann, och jag måste steg för steg kämpa mig fram genom drivorna, vilka oupphörligt växte omkring mig. Så länge jag för mörkret var i stånd att se Plintsberg, vandrade jag i riktning däremot, men när så mörkret föll på, blevo stränderna allt osynligare, och jag hade så när börjat misströsta om utgången. Då var det, som skenet från din koja uppenbarade sig. Detta gav mig hopp. Jag vände genast häråt, men överfölls snart av en sådan matthet, att mina knän sviktade. Jag ansträngde mig ytterligare men sjönk vanmäktig ned i drivan. Jag började då uppgiva nödrop, och så fann du mig och blev min räddare.
-- Gott och väl, mitt barn, Gud har varit dig nådig, yttrade kolaren, men säg mig nu, vad har då din far brutit? Han skall väl icke till fängelset för ingenting.
Ack, har du då ingenting hört om läsarerörelsen i Orsa?
-- Jo, det har jag visst. Ah, Ingegärd, nu förstår jag: din far lider för sin tros skull. Gud välsigne honom! Du kommer således från Orsa, mitt barn. Du har sett denna rörelse, som man kallar läseri, på nära håll, du har deltagit i de troendes bönemöten, du har hört deras lovsånger. Berätta nu allt du vet om denna rörelse. Det skall bli kärt för mig att höra därom, ty jag älskar Herren och är i min hembygd även jag ansedd som läsare och villoande.
Då bör du bättre kunna förklara denna rörelse för mig, svarade Ingegärd. Visserligen har jag bevittnat den på ganska nära håll men utan att hitintills ha förstått den. Jag har sett min egen far genomgå en underbar förändring. Förut grubblande och tungsint jublar han nu nästan ständigt över sin lycka. Han säger sig, umgås med Gud såsom en vän. Bland våra grannar finnas många, som genomgått samma förändring, och då dessa komma tillsammans, blir det stor fröjd å färde. De läsa, sjunga och bedja ofta tills långt in på natten.
-- Har då din far tagit någon ledande del i denna rörelse, eftersom han av myndigheterna dömts till fängelse?
-- Ja, så till vida, att han låtit sammankomsterna hållas i vår stuga, ävensom att han vid sådana tillfällen själv läst ur bibeln för de församlade.
-- Detta är således det brott, för vilket han dömts till fängelse?
-- Ja, och det på anklagelse av vår kyrkoherde. Dock, min far är icke ensam. Flera i vår hembygd äro dömda för samma och liknande förseelser. Men nu, varför dröjer jag längre? Jag vill fortsätta min vandring, tillade den unga kvinnan och reste sig hastigt ur bädden.
-- Ingegärd, sade kolaren, lyssna nu till mitt råd! Det är i dag söndag, Herrens dag. Det bästa du gör är att bliva stilla tills morgondagen. Det är ej troligt, att din far hunnit så långt. Jag tager för givet, att de lagt sig stilla i förbidan på yrvädrets upphörande, och i sådant fall fortsätta de nog ej förrän i morgon. Möjligen skall du hinna upp dem i Bjurs. Mitt råd är således, att du stannar hos mig i dag. Vi skola försöka göra vistelsen i vår ensliga boning så dräglig som möjlig. Med Guds hjälp skall det icke gå någon nöd på oss här. Säg, mitt barn, du vill väl hålla till godo med, vad huset förmår?
-- Tack, Olof Olofsson, jag tror, jag lyder ditt råd och stannar hos dig, men som jag är kvinna, tillhör det mig att göra vårt söndagshem trevligt. Du hämtar nu upp en hink vatten, vari vi två våra ansikten. Själv börjar jag genast städa vår hydda, och därefter lagar jag vår frukost.
-- Gott, Ingegärd! Och låt oss sedan helga Herranom vår dag!
Ingegärd grep sig nu an med att städa hyddan och laga i ordning frukosten, och detta allt gjorde hon med en raskhet och en duglighet, som syntes henne van; och när de båda sedan ett stycke fram på förmiddagen sutto ner att förtära de ringa håvorna, erforo de en tillfredsställelse av sällsynt värde. En verklig högtidsstämning bemäktigade sig deras sinnen, en högtidsstämning av den allra sannaste och renaste beskaffenhet, framkallad som den var, icke av konstlade medel, utan av tron på och förnimmelsen av den kärleksrike Gudens närvaro på denna ensliga ort. Vindarnas entoniga sång i de höga grenarnas kronor lät både allvarlig, upplyftande och kallade, även den, kolarkojans invånare till sabbat. Och solen sedan! Hon, som, uppgående över både goda och onda, förkunnar, att »Herrens nåd är varje morgon ny». Endast sparsamt lät hon sina strålar lysa in genom hyddans enda fönster, men likväl nog för att jaga på flykten varje känsla av enslighetens dysterhet från den gamle kolaren och hans skyddsling.
Efter slutad måltid har det lilla bordet dukats av, och å detsamma synes nu hyddans hela bokförråd: bibeln, »Kristens resa» och psalmboken.
På en utifrån anskaffad kubb har Kolar-Olle själv tagit plats, medan hans egen stol innehaves av Ingegärd.
-- Nu, mitt barn, börjar den gamle, skola vi ha gudstjänst.
-- Gudstjänst här i denna koja i skogen! Den unga kvinnan såg upp på den gamle med uttryck av förvåning.
-- Ja, just här, Gud själv skall tjäna oss, höra våra böner och i nåd besvara dem. Med ett ord: Han skall välsigna våra själar. Du tyckes ej fatta mig, Ingegärd?
-- Knappast, vän Olof. Jag tänker på de stora skaror, vilka, samtidigt med att vi sitta här, finnas samlade inför bildprydda altaren, under de höga tempelvalven, där de lyssna till bruset från mångstämmiga orglar och höra, huru lärda och till ämbetet invigda präster i långa och välljudande böner anropa Gud.
-- Nå, än sedan?
-- Jo, det tyckes mig som -- ja, jag vet ej rätt vad.
-- Jag skall hjälpa dig, Ingegärd. Det tyckes dig, som hade Gud icke nog stor orsak att fästa avseende vid en så undangömd vrå av världen som den, där du och jag nu sitta. Icke sant?
-- Jo, något så där.
-- Nåväl, detta är din uppfattning om Gud, att bildprydda altaren, höga tempelvalv och en tilltalande gudstjänstordning äro nödiga förutsättningar för, att vi skola kunna hålla gudstjänst. I denna uppfattning ser jag orsaken till, att du -- såsom du nyss sade -- ej kunnat fatta rörelsen i Orsa, ävensom att du ej förstått din far, då han sagt sig umgås med Gud lika förtroligt som med en vän. Jag vill säga dig, Ingegärd: förrän du lärt känna Gud som den allestädes närvarande, kärleksrike och sig om de fattige och ringa förbarmande fadern, skall du aldrig bli verkligt lycklig. Förstår du?
-- Ja, jag förstår, jag inser det.
-- Gott! Du har läst din bibel, mitt barn, eller hur?
-- Ja, icke så litet.
-- Nå, då kommer du ihåg, huru Jakob tillbringade natten ute i marken med en sten till huvudgärd, och huru Gud då uppenbarade sig för honom genom änglastegen, som förenade den ödemark, där Jakob låg, med själva himmelen. Och du minnes, att Gud talade till honom.
-- Ja, jag minnes det allt.
-- Gott. Minnes du likaledes det vittnesbörd, Jakob avlade, innan han med glatt mod och stärkta krafter fortsatte vandringen från detta ställe?
-- Ja, han betogs av fruktan och sade: »Huru heligt är icke detta rum! Här bor visserligen Gud, och här är himmelens port.»
-- Just så, Ingegärd, du ser härav, att Gud genom
sin närvaro helgade själva ödemarken, och han kan så göra även i dag. Således, Gud möter dig på detta rum, mitt barn.
-- Möter mig! Mig arma, ovärdiga!
-- Ja, och för att benåda dig i Kristus, tillförsäkrande dig dina synders förlåtelse.
-- Men, då så är, huru skall jag göra mig till godo de välsignelser, Gud så nådefullt tillbjuder?
-- Du har att först och främst i ödmjuk förtröstan böja dig inför Gud och tillbedja honom. Är du redo därtill, Ingegärd?
-- Olof, svarade den unga kvinnan med ett uttryck av djupt, längtansfullt allvar i sitt vackra, själfulla ansikte, jag är redo till, allt, som kan bringa mig till levande kännedom om och förtroligt umgänge med den, som jag hitintills blott kunnat likasom på avstånd vörda och beundra.
Aldrig ägnades i högvälvd katedral eller smyckat tempel den evige en tillbedjan så sant ödmjuk, så innerligt varm och på samma gång så vördnadsfull, som den vilken nu i sotig koja på enslig strand frambars ur hjärtats djup från vid nådastolen sammansmält ålderdom och ungdom.
Här vilja vi blott tillägga, att den gamle kolaren och hans skyddsling tillbragte återstoden av dagen under bibelstudium, bön, samtal och sång. Och den gamles sådd blev snart skörd. Då måndagsmorgonen inbröt med något av vårstämning i naturen, och Ingegärd trädde utom hyddans dörr, följd av kolarens välsignelser, hade hon en ny orsak att skyndsamt hinna upp sin far -- den att störta sig i hans armar och giva ett vittnesbörd om, att Gud hörer troende fäders böner för sina barn.
Så fortsatte hon sin vandring; och renare än drivan, som betäckte hennes väg, var hennes unga själ, vilken nu var tvagen i Lammets blod.
