- Project Runeberg -  Kolarkojan vid Siljan /
XI. J. O. Backman, Ingenjör

(1898) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XI. J. O. Backman, Ingenjör.

På sitt rum satt en dag friherre Ståhlarm klädd i nattrock och med turkisk mössa över sin kala hjässa lutade han sig bekvämt tillbaka i sin sinnrikt konstruerade vilstol, medan han med synbart nöje rökte sin långskaftade sjöskumspipa. Så öppnades dörren och in träder Jonas Backman klädd i sina arbetskläder.

-- Önskar herr kammarjunkaren tala med mig? sporde ynglingen efter en vördnadsfull bugning.

-- Jo, det har nog sin riktighet, det, jag har sänt bud på dig, svarade Ståhlarm, och -- innan vi gå vidare hur är det med ditt huvud?

-- Ingen fara alls, herr kammarjunkare, såret är nu så gott som alldeles läkt.

-- Bra! Det är ingen vanlig fårskalle du har, min gosse. Icke en bland tio skulle ha överlevat ett sådant slag... Nå, nu från det ena till det andra, huru finner du dig i arbetet?

-- Mycket bra. Hoppas dock, att jag framdeles skall bli mera hemmastadd däri.

-- Jo jo men, jag tänker det. Masmästar Antonsson har nu emellertid avgivit de bästa vitsord om dig.

-- Det gläder mig att höra. Jag hoppas, han skall ha funnit mig villig att göra mitt bästa.

-- Visst har han det -- men ser du, min gosse, nu är saken den, att jag spekulerar på anläggande av verkstäder för diverse stålsmiden, och behöver en man, som i sådant fall kan vara mig behjälplig. Jag har därför tänkt få sända dig till någon läroanstalt för utbildande av ingenjörer, för att sedan engagera dig vid mina blivande verkstäder. Vad säger du själv därom?

-- Jag säger, att om herr kammarjunkaren täcks bevisa mig denna godhet, så skall jag aldrig känna mig nog tacksam däröver.

Asch, tacksam hit och tacksam dit. Så’nt där passar för gamla mamseller men icke för en karl... Nej, det duger icke.

-- Då vill jag säga, fortfor ynglingen, att om herr kammarjunkaren gör mig denna ovärderliga tjänst, så vill jag städse beflita mig om att genom redbarhet och flit göra mig förtjänt av min välgörares fortsatta förtroende.

-- Nå, det där kan vara någonting... Jag har nu redan satt mig i förbindelse med en teknologisk skola i Stockholm, där du stannar omkring ett år; sedan gör du en tripp till England för praktiska studier vid dess industriella anläggningar, i synnerhet i London och Sheffield,.. Ser du, min gosse, att kunna platta till näsan och smida in tänderna på hutlösa bovar är nog gott och väl, men nu måste du lära dig något mera... Är du hågad?

-- Ja, med största nöje, och jag känner mig rörd av att vara föremål för en så oförtjänt ynnest.

-- Oförtjänt, sa’ du?

Den gamle herrn reste sig och gick några steg fram och tillbaka. Hans gamla hederliga själ tycktes försatt i häftig rörelse. Hastigt torkade han en förrädisk tår ur ena ögonvrån, stannade därefter framför den ståtlige ynglingen, slog honom på axeln och sade med vibrerande stämma:

-- Icke så alldeles oförtjänt, min gosse... den, som ryckt friherre Ståhlarms enda dotter ur en djävuls klor, får ingen ynnest oförtjänt.

Därpå återfick han sitt oförställt glada lynne och tillade:

-- Du är i alla fall en huggare, Backman! Du slår ju inte kristligt, när du slår... Den onde själv må boxas med dig, ha, ha, ha! Men det var så rätt och sant, jag har ännu något otalt med dig -- den lille herrn stannade plötsligt framför ynglingen, stack tummarna inför västarmhålen och yttrade med ett kuriöst försök att se morsk ut:

-- Hur är det, din drummel, har du icke gått och sett för djupt in i ett visst svart ögonpar här i huset?

En bjärt rodnad färgade den unge mannens panna. -- Herr kammarjunkaren gör mig förlägen med denna fråga. Sant är emellertid, att Ingegärd och jag äro mycket goda vänner.

-- Goda vänner! ha, ha, ha... Nej, min gosse, den gubben går inte... Det var en tid på världen, min hustru och jag också sade, att vi voro vänner... och visst voro vi, det och äro väl än i dag... bevars för all del,... men ser du... ja, saken är den: du är kär i flickan, icke mer och icke mindre än så... men försök ej, min gosse, det lyckas icke..., friherrinnan förbehåller sig rätten att gifta bort Ingegärd; hon håller av henne som en dotter och skall nog bli nöjd med en masungsarbetare för hennes räkning... men res nu bort, och då du är i stånd att förete mig betyg, som övertyga mig om, att du en dag skriver ingeniör framför ditt namn, res då hem och fria och kyss henne bäst du vill, det rör mig inte... Och nu till sist: när är herr ingeniören färdig att resa?

Jonas log och svarade:

-- När helst min välgörare behagar bestämma.

-- Jaså, jaha, då får gunstig herrn åtta dagar på sig... Se här, tag detta till din nödiga utrustning för resan. Du kan ju följa postskjutsen in till Falun i morgon och göra dina uppköp där.

Kammarjunkaren räckte några sedlar åt Jonas, vilken därvid ville fatta givarens hand för att tacka, men denne låtsade ej märka det utan öppnade dörren, sköt ynglingen sakta ut genom den och yttrade:

-- Och nu, adjö för i dag!

*

Många och underliga voro de tankar, som korsade Backmans huvud, då han nu vandrade från herrgårdsbyggnaden ned till masugnen. Helt och hållet nya voro de framtidsvyer, som drogo för hans inre syn. I tankarna tog han redan farväl av St. Berg och styrde mot huvudstaden, av vars rörliga liv han redan hörde larmet. i tankarna satt han redan på främmande kust och skrev brev till Ingegärd, och i tankarna beredde han sig att som väl dokumenterad ingeniör återvända till fosterlandet.

Denna stund varken han hörde, såg eller kände mycket av verklighetens prosa. Han hade nu hunnit in på en smal stig, som från stora allén slingrade sig fram mellan en mängd gräsbevuxna, blomstrande kullar i en den vackraste lövskog.

Plötsligt stannade han, böjde sitt huvud och lyssnade. Från sin svindlande tankefärd kallades han så småningom till rena verkligheten, men till en verklighet med poesi i sig. Det var de vackra drömmande tonerna av en sång, som nått hans öra.

Han lyssnade ivrigare och kunde urskilja följande ord:

», Siljansdal, min hembygd kär,

Till dig min längtan står.

Hur oförgätliga skön du är,

Jag minns det som i går,

Hur säll jag var

I barndoms da'r,

Då hand i hand

På Siljans strand

Med syskon små

Jag lekte då

Och hörde väna böljor slå.»

Ynglingen fortsatte med tysta steg framåt. Den smala stigen krökte här omkring en kulle, och då han kommit på andra sidan om denna, såg han Ingegärd sitta i gräset bredvid en hög av blommor och blad, vilka hon höll på att ordna till en vacker bukett. Den enkla bredbrättade hatten hade hon tagit av och lagt bredvid sig på marken, vadan de ljuvliga vindarna lekte fritt i hennes glänsande lockar. Hennes kinder buro alltjämt den friska rodnadens purpur, och då hon gång på gång höll buketten ifrån sig och betraktade den från alla sidor, syntes hennes anletsdrag så täcka och själfulla.

Jonas betraktade i flera sekunder den vackra tavlan, utan att väninnan störts av hans närvaro. Men plötsligt såg hon upp, och då hon fick syn på den unge mannen, sprang hon upp, ställde sig med utsträckta armar på den lilla stigen framför honom och sade med ett skälmskt leende:

-- Ingen man kommer här fram, förrän han sagt sin kärestas namn!

-- Nå ja, det kan just göra detsamma, ty sedan jag träffat dig, är jag ej hågad att gå längre på en stund, svarade Jonas och kastade sig ned i gräset.

Ingegärd följde exemplet. Hon hade ledsagat fröken Astrid till hennes väninna på en herrgård ett stycke från St. Berg, och på återvägen hade hon plockat en mängd blommor, vilka hon, som sagt, börjat ordna till en enda stor bukett.

Dagen var outsägligt skön. Tusenfärgade blommors doft fyllde den friska luften. De milda vindarnas sus genom de prasslande lövverken bildade i förening med den muntra bäckens entoniga sorl en hänryckande musik.

Och över all denna jordens härlighet summo enstaka, snövita moln i ljusblå eter.

Jonas Backman hade lagt sig på ryggen och med händerna sammanknäppta under huvudet skådade han upp i den omätliga rymden. Ingegärd satt vid hans sida och lade med omsorg den ena vackra blomman till den andra. På detta sätt förflöto några sekunder, innan någon av de båda vännerna bröt tystnaden. Till sist yttrade dock Jonas:

-- Tänk, Ingegärd, att efter knappt en månads vistelse på St. Berg är jag åter färdig att resa.

-- Vilken flyttfågel! Vart nu då?

-- Till Stockholm först och sedan till England.

-- Till Stockholm, till England?

-- Ja, kammarjunkaren sänder mig dit, att jag må inhämta kunskaper och arbetsduglighet, som sätta mig i stånd att träda i spetsen för några av honom tilltänkta verkstäder; och han säger därjämte, att jag måste stanna borta, till dess jag förvärvat mig betyg, som övertyga honom om, att jag en dag skriver ingeniör framför mitt namn.

-- Nå, och huru blir det sedan?

-- Sedan kommer jag hit igen.

Ingegärd suckade.

-- Ja, då kommer du hit igen, och tänk så mycket du då har sett av världen! Du vet då allt och känner allt -- utom den anspråkslösa väninnan från hembygden. Men därom vore ju icke så mycket att säga, jag fruktar mera för att du skall ha glömt din Frälsare.

-- Dessa båda saker tyckas mig höra bra mycket tillsammans. Om jag, då jag återvänder hit, icke vill kännas vid dig, så skall detta innebära att jag blivit förändrad till mitt sinne, ja, att jag upphört att tro på Kristus, ty huru skulle jag annars kunna förgäta henne, i vars sällskap vid nådastolen jag första gången såg ljuset uppgå för min tvivlande själ? Därför, Ingegärd: Vill du lova, att dagligen bedja Gud för mig, att jag må behållas vid ödmjukheten i Kristus Jesus?

--Ja, så gärna, så gärna. -- Och tro mig: Jag ämnar hålla, vad jag lovar.

-- Gott, Ingegärd! Och var då viss, att du ser mig åter som samma enkla son av Siljansdalen...

-- Som kommer för att se sin väninna, dottern av samma hembygd, skyndade sig den unga flickan att avbryta.

-- Ja, för att se henne och...

Jonas hade så när försagt sig.

-- Var nu så god och säg, om inte den här är bra vacker!

Ingegärd höll upp den färdiga buketten, vilken Jonas beskådade och beundrade.

-- Jo, den är minst sagt förtjusande... Vem skall ha den, om jag får lov att fråga?

-- Herr ingeniören förstås, svarade Ingegärd och räckte buketten åt vännen, som mottog den med ett innerligt tack.

Men nu kan det vara tid för mig att gå hem, yttrade Ingegärd och sprang upp.

-- Ja, och för mig att gå ned till masugnen, inföll Jonas, det är sista skiftet jag arbetar där. Om åtta dagar skall jag vara färdig att resa.

-- Redan om åtta dagar! Men nog kunna vi väl få vara tillsammans ännu någon stund, innan dess?

-- Ja, det vill jag hoppas -- och i alla händelser, Ingegärd: Vi vilja minnas varandra.

-- Ja!

Med denna överenskommelse skildes de åt.

 



Project Runeberg, Fri Dec 14 19:28:15 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/siljan/11.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free