- Project Runeberg -  Kolarkojan vid Siljan /
XIII. En själ i mörker

(1898) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XIII. En själ i mörker.

Framför porten till Falu länsfängelse synes en varm junidag en ung välklädd herre ha stannat. Han växlar några ord med den posterande fångknekten, varefter denne öppnar porten och bjuder den unge mannen träda in. På fängelsegården samtalar han en stund med en annan tjänsteman, som därpå ledsagar honom upp för en trappa och in i en smal, dyster korridor. Fångvaktaren går förut, bärande i handen en grov nyckel, och den främmande följer honom tätt efter. Ett dovt eko höres vid ljudet av deras steg. Till höger och vänster ses tungt järnbeslagna celldörrar, av vilka var och en är försedd med ett litet runt, glasbetäckt hål, lagom stort för ett öga, att därigenom titta in. De båda männen ha hunnit en dörr längst bort i korridoren. Fångvaktaren sticker nyckeln in i nyckelhålet, ett rassel, som åstadkommer ett hemskt eko i de dystra valven, uppstår, och därefter öppnas dörren. Cellens innehavare är en ung man, som dock ser ut att vara många år äldre än han är. Dragen äro de för en djupt sjunken brottsling typiska. Då dörren öppnades, såg han upp på den främmande. De dystra, djupt insjunkna ögonen avspeglade en själ i mörker.

Den främmande räckte fången sin hand och yttrade: -- Jag torde kanske icke vara igenkänd?

Fången såg några sekunder stadigt på främlingen, varefter han tigande skakade på huvudet.

-- Nå väl, fortfor främlingen, det är ju ock sju Œr, sedan vi voro tillsammans, men därförut voro vi, dock goda vänner.

Åter igen såg fången upp, hans minne syntes vakna. Stammande yttrade han:

-- Det kan väl aldrig vara Back Jonas Ersson heller.

-- Jo, så förhåller det sig verkligen, ehuru jag sedan några år tillbaka kallar mig Jonas Backman.

Fången drog en djup suck.

-- Och tänk, att du skulle återfinna mig här!

-- Ja, visst är det ledsamt, gamle vän, mycket ledsamt... men för övrigt... hur.. hur mår du nu för tiden?

Hur jag mår? Ah, så bra, som det är möjligt, sedan man råkat i en sŒ jämmerlig belägenhet.

-- Ja, visst, Daniel Ersson, din belägenhet är ytterst beklagansvärd, och jag har icke kommit för att lägga sten på bördan. Men då du nu känner dit olycka säg, har du också klart för dig, vem som bär skulden till densamma?

-- Vilken annan skulle bära den, än jag själv?

-- På sätt och vis gör du rätt i att fatta det så; men det gavs ock en makt, som allt för snart bragte dig under sitt inflytande, och denna makt var otron, gudsförnekelsen, fritänkeriet, eller huru man nu må nämna den, och över dess målsmän vilar det dryga ansvaret för din olycka. Erinrar du dig, att vi en gång förr hade ett samtal: i detta ämne?

-- Ja, svarade fången och sänkte sitt huvud under skam och blygsel.

-- Då var du säker om lyckan på fritänkeriets stråt.

-- Ja.

-- Lika säker som...

Jonas hejdade sig, då han såg, huru bittert de gamla minnena skuro in i den olyckliges själ.

-- Som då vi styrde ut i dimman den där aftonen, ifyllde fången.

-- Du minnes således det lilla äventyret ute på viken?

-- Ja, jag minnes det och...

-- Har andligen erfarit det, ville du säga?

-- Ja, åtminstone delvis. Det där lilla äventyret slutade ju ändå väl, då dimman genombröts av en ljusstråle, som ledde oss i hamn; men min arma själ är ännu svept i ogenomträngliga dimmor. -- Intet hopp, intet ljus, ingen hamn.

-- Men, Daniel, gamle vän, kan du då icke ens tro, att det finns en Gud?

-- Om jag kan! Jag måste det, sedan nu hans hämnande arm nått mig.

-- Gott, men samme Gud vill, sedan han bragt dig till besinning, bevisa dig sin, nåd till frälsning.

-- Jonas, du vet icke, vad du säger. Nåd för mig! Frälsning för mig, mig förhärdade! Nej, Jonas... här inom -- fången lade handen på sitt bröst och lutade sig närmare ungdomsvännen -- här inom bär jag redan helvetet.

-- Det är rysligt, Daniel. Tillåt mig fråga dig: Vad tänker du i denna din belägenhet om de fritänkarskrifter, du förr läste, och av vilkas innehåll du var så tilltalad?

-- Jag tänker ingenting, jag blott förbannar dem.. Vid den fångdräkt, jag bär, och vid dessa murar, som utestänga mig från frihet och ljus -- förbannar jag dem!

-- Daniel -- Backman lade handen på fångens skuldra, såg honom stadigt i ögonen och sade: Ännu en sak, ifall vi aldrig mera träffas. Jag sade nyss, att det är sju år, sedan vi senast voro tillsammans, men vi ha ock sammanträffat en gång under denna tid.

--Ha vi?

--Ja, fastän detta vårt sammanträffande var sådant, att det just icke för någon av oss kan vara angenämt att minnas... ty vi... vi... misshandlade varandra.

Daniel sänkte blicken mot golvet under några sekundens begrundande, därpå såg han åter upp:

--Jonas, är det möjligt, var det du?

--Ja, Daniel, det var jag. -- Du har således förstått?

--Ja, jag har förstått och mottager din förebråelse.

--Men nu har jag icke velat förebrå dig, jag har blott ansett, att en uppgörelse oss emellan i denna sak skulle tjäna till godo för oss båda -- denna uppgörelse kunna vi ju härmed få anse gjord: Jag förlåter dig.

-- Och jag har blott att erkänna, det du gjorde din plikt, och att du gjorde den som en man, svarade fången. Stumma tryckte de varandras händer.

--Och nu, sporde fången, vart gäller din resa?

--Hem till Siljansbygden, blev svaret.

Fången sjönk ner på sin grova bänk, lade ansiktet i sina händer och drog en djup suck.

-- Siljansbygden, mumlade han, min egen hemtrakt, den skall jag aldrig mera återse.

-- Aldrig, varför se saken så mörk, en gång skall du väl åter bli fri?

-- Ja, visserligen, men jag har ännu tre år kvar av min fängelsetid, och fängelseläkaren har sagt, att jag ådragit mig en obotlig lungsot. Kanske skall jag dö, redan innan jag blir fri.

Fångvaktaren lät nu förstå, att ingen längre tid för samtal finge upptagas. Ett stumt farväl bjöds, varefter dörren tillstängdes. Samma ekande rassel vid nyckelns kringvridande, samma dova ljud av deras steg i korridoren hördes. Liksom hade marken bränt under Jonas fötter, påskyndade han sina steg; och då den dystra borgen med sin omgivande mur åter låg bakom honom, och Guds fria natur i all sin blomstrande härlighet åter log emot honom, var han sig knappast själv mäktig. I djupet av sitt hjärta rörd till medlidande över sin olycklige barndomsvän och hänryckt av tacksamhet till Gud för sin egen frihet och lycka, kunde han knappast tänka en redig tanke. Utan att själv ha sökt det, hade han slutligen kommit in på St. Kopparbergs gamla kyrkogård. Här gick han i flera minuter av och an bland de, grönskande gravarna. Plötsligt stannade han och såg sig omkring, likasom för att förvissa sig om, att ingen människa fanns i närheten. Därpå smög han sig in till den åldriga kyrkans mur, föll på sina knän, och utgöt sitt av sorg, kärlek och tacksamhet överfulla hjärta i en tyst bön. Då han uppstod från bönen, torkade han tårar från sina kinder och slog med sin näsduk bort några torra grässtrån från sina knän, varefter han med fasta steg vandrade inåt staden.

 



Project Runeberg, Fri Dec 14 19:28:15 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/siljan/13.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free