- Project Runeberg -  Kolarkojan vid Siljan /
XIV. Åter i kolarkojan

(1898) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XIV. Åter i kolarkojan.

Nedanom Leksands säregna gamla kyrka, just där Öster-Dalälven löper ut ur Siljan, delar sig den höga stranden i flera små uddar, vilka skjuta ut i vattnet och erbjuda på så sätt förträffliga utsiktspunkter emot till de mitt framför liggande vackra strandpartierna. Sedan gammalt har ock å dessa uddar varit placerade säten till bekvämlighet för den eller de, som någon stilla stund velat njuta i den fria, härliga naturen.

På ett sådant säte på en av de grönskande uddarne satt i dag en ung, behaglig kvinna och betraktade med synbart nöje, huru bortåt ett dussin små nakna barn under stormande munterhet badade nedanför udden. I deras glada stoj i förening med det upprörda vattnets brus hörde hon likasom ett eko från sin egen oförgätliga barndomstid, en tid, vilken hon erinrade sig med saknad, trots den verkliga lycka, hon även som jungfru njöt.

Denna unga kvinna var Ingegärd Hansdotter.

Hon syntes så sant lycklig där hon satt, klädd i en enkel, ljusröd dräkt med bredbrättig stråhatt på sitt vackra huvud. Vid hennes välformade fötter lågo trohetens och renhetens färger, burna av en väldig hög »prästkragar» och »blåklint», som hon timmarna förut plockat på de närliggande fälten. Kärlekens färg purprade hennes friska kind och hoppet mötte hennes öga, varhelst hon blickade omkring sig.

Hastigt såg hon upp, det var då klockan i Leksands kyrktorn slog tolv.

-- Nu kan han inte dröja länge, sade hon till sig själv. Vid middagstiden den 22, så hade han skrivit, hoppas jag vara framme, och då är du redan där och väntar mig på stranden nedom Leksands kyrka.

Således, just i det här taget vore han att vänta. En stund förflöt ännu. De badande barnen hade avlägsnat sig. En och annan liten fågel, som, förut skrämd småttingarnas vilda stoj, flugit bort, hade nu vågat sig tillbaka och återupptagit sin kvittrande sång i trädens löviga skydd.

Efter att en lång stund ha suttit försjunken i stilla begrundande, reste sig plötsligt den unga kvinnan, böjde sitt huvud och lyssnade. Ljudet av ett åkdons rullande hade trängt till hennes öra, men så hade åter allt blivit tyst. Det var tydligt, att en skjuts kört in på den strax på andra sidan kyrkan belägna gästgivargården. Ingegärd började promenera fram och tillbaka på stranden, titt och ofta kastande längtansfulla blickar uppåt kyrkan.

Inne på gästgivargården stannade en vagn, förspänd av tvenne svettdrypande hästar, vilka oroligt ryckte i betslen och skrapade i marken med sina hovar. Den unge resanden var med ett raskt hopp på marken. Efter en kort uppgörelse med skjutskarlen steg han med en reskappa något vårdslöst kastad över axeln, fram till ställets värdinna, som vid skjutsens ankomst stigit ut på verandan. Efter några minuters överläggning med henne såg han hastigt på sin klocka och gick därpå med raska steg nedåt kyrkan. Ju närmare han kom densamma, dess mer kände han sitt hjärta bulta. Skulle han möjligen ha missräknat sig och hoppet om att här få möta sin älskade slå fel? Nej, det finge icke så vara, hon kunde icke ha uteblivit: där nere vid stranden skulle han se henne, där väntade hon honom utan tvivel nu. Värmd av detta hopp påskyndade han sina steg förbi kyrkan och såg redan stranden och Siljans bekanta böljor där nedom. Hans blickar spanade ivrigt längs stranden, till dess de fastnade vid hennes väna gestalt, stående under en lummig björk. Sakta gick Ingegärd den kommande till mötes och räckte honom med det hjärtligaste leende sin hand, vilken han fattade och tryckte med värme. Kvarhållande varandras händer vandrade de sakta ned mot det säte, där Ingegärd nyss suttit.

--Äntligen ha vi då råkats, yttrade Jonas Backman.

-- Ja, och så precis efter överenskommelse sedan, svarade Ingegärd.

Båda slogo sig nu ned sida vid sida på sätet. Det inbördes förhållandet hade emellertid svårt att bli något särdeles intimt. Jonas fann, att han icke längre kunde intala sig själv, det han älskade Ingegärd blott som en god dotter av sin egen hembygd eller ens som en blott trossyster. Inom sig tillstod han nu gärna, att han älskade henne som sitt hjärtas utvalda brud; och detta borde han säga henne, det insåg han klart -- men huru och när? I alla händelser finge de icke skiljas åt, förrän han förklarat sig. Ingegärd å sin sida fann snart nog, att vännen från fordom ännu var samme anspråkslöse, öppenhjärtiga och gudfruktige dalason som förr, men undgick icke heller att märka, det de gångna åren till dessa goda dygder lagt en smula belevenhet och intelligens, som bjöd henne att utom sitt hjärtas tillgivenhet även skänka honom sin aktning. På detta sätt blev stämningen visserligen icke bunden men icke heller så barnslig och fri och glad som fordomdags. Dock: det fattades nu blott en hjärtefråga och ett hjärtesvar, för att samförståndet skulle bli det lyckligaste, friaste och gladaste, det någonsin varit.

Efter något ordande i skäligen likgiltiga ämnen lade den unga flickan sin hand lätt på vännens arm och yttrade, medan hon med en älskvärd blick såg upp i hans ansikte:

-- Här har jag förut suttit och i min ensamhet gjort upp ett förslag -- få nu se, vad du tycker om det?

-- Naturligtvis går jag in på det. -- Låt höra!

-- Jo, mitt förslag är, att vi i eftermiddag låna oss en båt och segla ut ett stycke bortom näset, du ser där norrut. Det har kommit för mig, att jag så gärna vill se kojan, i vilken jag för sju år sedan fann skydd undan en förfärlig snöstorm. Naturligtvis är inte kolaren själv där vid denna tid av året, men det gör ju detsamma, vi leta oss nog in i kojan på något sätt.

-- Det är ett gott förslag för eftermiddagens användande, biföll Jonas, jag är genast med därom. I morgon kunna vi få tillfälle att uppsöka mitt barndomshem och hälsa på mina föräldrar, och vidare skola vi nog försöka indela tiden på bästa sätt. Men i eftermiddag skall det, som sagt, bli outsägligt skönt att ännu en gång få gunga på Siljans vågor. Dock, först spisa vi naturligtvis middag, jag har redan tillsagt om sådan på gästgivargården, där jag likaledes beställt var sitt rum åt oss för natt en. Således, vill du som jag, så gå vi genast och intaga vår middag, och sedan sätta vi din plan i verket.

-- Ja visst, sedan du nu varit nog god att ingå på mitt förslag, rörande själva resan, vill jag helt och hållet anförtro mig åt dig vid företagandet av densamma -- jag följer.

De unga reste sig och började sakta vandra uppåt kyrkbyn.

Efter, en timme vände de åter. Den lilla segelbåt, de lyckats låna, låg strax nedom udden, där de kort förut sammanträffat. Jonas tog några hopp nedför den branta sluttningen och började göra båten i ordning. Masten restes och seglet vecklades ut. Han hade nu fattat förstäven och bjöd Ingegärd stiga upp i båten; hon stod just i beredskap att göra detta, då hon hejdade sig och utbrast:

-- Nej, jag måste ha mina blommor med, kojan bör dekoreras.

Fort och lätt ilade hon uppför strandsluttningen och återvände om några sekunder, bärande i famnen sin rika skörd av prästkragar och blåklint, med vilken hon steg i båten och tog plats på aktersätet. Jonas sköt med ett kraftigt tag båten ut i vattnet och hoppade så själv i den. Skotet fattades och fastgjordes vid relingen, varpå den för en angenäm segeltur lagom starka vinden fyllde seglet. Som »Ellida» i Frithiofs saga sköt den lilla farkosten framöver de väna böljorna.

»Och Ägirs döttrar med slöjor blå

kring rodret hoppa och skjuta på.»

De unga kände idel förtjusning över det uppfriskande nöjet, där de sutto sida vid sida på aktersätet. Med högra handen skötte ynglingen rodret bakom sin rygg, och den vänstra vilade i Ingegärds knä, innesluten mellan hennes båda händer. Då och då sågo de sig tillbaka och märkte, huru Leksands tornspira, upphöjd över de grönskande trädens toppar, blev allt mera avlägsen. Efter väl en timmes segling hade de kommit ut på den egentliga Siljan, och Jonas började därför lägga starkt mot nordost, varigenom de kommo i lä för en från Siljansnäs utskjutande udde. Ingegärd ville minnas, att kolarkojan skulle ligga ej långt härifrån och spanade därför träget längs den skogklädda stranden. Slutligen fick hon syn på den låga, skröpliga hyddan.

-- Se där! utropade hon glad, där ha vi kolarkojan.

Jonas styrde mot det utpekade stället, och Ingegärd ställde sig i fören, tydligen angelägen att få hoppa i land och först ila upp till kojan. Underliga voro de känslor, som fyllde hennes bröst, då hon åter fann sig stående på denna ensliga strand. En tid av nära sju och ett halft år hade gått sedan den afton, då, hon av den vänliga kolaren upptogs ur drivan på isen, där hon utmattad och nära nog medvetslös sjunkit ned, och bars upp här på denna strand och in i denna koja.

Här i denna vrå av världen var det ju ock, som hon första gången kunde tro på Gud såsom den allestädes närvarande och sig över alla förbarmande fadern. I dag trädde hon till hyddan såsom till ett heligt rum.

Hon lutade sig mot den lilla rutan och försökte titta in. Hon såg och kände igen den skrovliga eldhärden, det vid väggen fastgjorda lilla bordet och den trebenta stolen, vid vilken hon en gång knäböjde och utgjöt sitt hjärta i bön. Hennes själ var denna stund i rörelse av tacksamhet för den nåd, som så oförtjänt hade vederfarits henne.

Jonas hade nu även han nått upp till kojan, sedan han dragit båten till hälften upp på land

-- Tänk, om vi på något sätt kunde praktisera oss in i kojan, vad det ändå vore trevligt, yttrade Ingegärd.

-- Det bör väl kunna gå, svarade Jonas med tillförsikt.

--Ja, men dörren är låst.

-- Då öppna vi den, vidhöll, Jonas, likasom om det varit den enklaste sak i världen.

Och sant nog: en ingeniör bör icke gärna frukta för att »lerka» upp ett gammalt lås.

Den unge mannen granskade dörren några sekunder, drog så fram en grov fickkniv, å vilken han fällde upp både blad och korkskruv och började därmed experimentera. Försöket visade sig vara lättare sagt än gjort, men icke förty kröntes det slutligen med framgång. För en väl riktad stöt for den gamla dörren upp, och de unga trädde in.

För den, som nyligen återvänt från världsstaden vid, Themsen, erbjöd den torftiga skogsboningen föga av intresse, men Ingegärd slog sig ned på den trebenta stolen och kände sig riktigt -- hemma. Och då hon nu på nytt och med hänvisning till föremålen omkring sig berättade om sitt besök i kojan för över sju år sedan, började även Jonas känna en smula intresse för det ensliga stället. Han betraktade noga varje sak därinne, till dess hans blickar stannade vid det lilla skåpet, som bar årtalet 1802. Han öppnade dess dörr och upptäckte å en hylla ett hopviket brevark, som tycktes fullskrivet. Han tog fram det, såg över det och utbrast:

-- Här är ett brev, Ingegärd, ett brev till Kolar-Olle från dig.

-- Ett brev från mig? Den unga kvinnan såg förvånad upp. Åh, nu minnes jag det, det är sju år gammalt, jag skrev det, strax jag hade kommit till St. Berg, tillade hon och försökte taga det ur vännens hand.

Men denne höll upp det högt över sitt huvud och sade bevekande och vänligt, om också en smula skälmaktigt:

-- Hör du, Ingegärd, låt mig läsa det brevet, så är du riktigt snäll!

Ingegärd betänkte sig ett ögonblick, därpå satte hon, sig villigt ned och yttrade:

-- Ja, du får läsa det. Jag minnes visserligen icke det ringaste av, vad jag skrev, men jag är likväl övertygad, att där icke finnes något, varöver jag kan behöva blygas.

Jonas satte sig på ett hörn av den skröpliga hällen och läste.

Brevet innehöll en skildring av Ingegärds sammanträffade med sin far, sedan hon lämnat kojan samt om deras övernattande på Sveda gästgivargård och vidare om hennes skilsmässa från fadern utanför fängelset och till sist om brevskrivarinnans inträde på St. Berg. Sedan han än en gång genomläsa brevet, återgick han till de rader, vari hon berättade om övernattandet på gästgivargården; vidare meddelade hon även om sitt sammanträffande med en leksandsyngling och sade på tal om honom:

»Jag är viss om, att Gud gör barmhärtighet med denne yngling, frälsar hans själ och skänker hans hjärta sin frid, men nu vill jag, att även du, Olof Olofsson, skall bedja för honom. Bed för honom och bed för mig, att vi båda bliva bevarade vid sanning och rättfärdighet.» Ingegärd betraktade med spänd uppmärksamhet de växlande uttrycken i vännens anletsdrag.

-- Det set verkligen ut, som om du funnit något mycket intressant i mitt brev, anmärkte hon.

-- Ja, det har jag, svarade Jonas, och läste högt de anförda raderna, varpå han vek ihop brevet och fortfor: Det var mycket snällt och omtänksamt av dig, Ingegärd, att så där anförtro bådas vårt väl åt den gamle mannens varma förböner.

En bjärt rodnad färgade den unga kvinnans vackra ansikte.

-- Ja... men... men inte menade jag något vidare...

-- Nej, det förstår jag ju mycket väl -- och därmed huru som helst -- du tror i alla fall, att den gamle uppfyllt din önskan?

-- Det är jag alldeles viss om.

-- Även jag, och jag känner mig denna stund rörd, då jag besinnar, att här på denna stilla, högtidliga strand ha vi båda, du och jag, burits på samma trosstarka bönearmar inför nådatronen.

Den unge mannen hade börjat tala med entusiasm.

-- Ingegärd, fortfor han, Gud har hört den gamles böner, han har välsignat oss, eller hur?

-- Jo, långt mer än vad vi kunnat bedja eller tänka, svarade Ingegärd med låg och darrande röst och med sänkta blickar.

-- Ja, fortsatte ynglingen, och då han så rikligen välsignat oss båda åtskilda var och en för sig, vågar jag tro, att han även vill...

Här började hans hjärta klappa häftigare, och hans läppar darrade -- välsigna oss förenade, tillade han efter några sekunder.

Ingegärd sänkte djupare sitt huvud och hennes barm hävde sig. Några ögonblicks tystnad följde, varefter Jonas reste sig och yttrade med milt darrande röst:

-- Ingegärd, min egen älskling!

Innan han hunnit uttala de sista orden, hade Ingegärd stått upp och lagt sitt huvud vid hans manliga bröst, där hon nu slöts i en innerlig omfamning. Några ögonblicks ljuv tystnad uppstod, varpå den unga kvinnan såg upp i sin fästmans ansikte och sade med den barnsligaste oskuld:

-- Hör du, var äro mina blommor?

-- De ligga kvar i båten, min älskling, svarade Jonas och tryckte en varm kyss -- den första -- på hennes läppar.

-- Då springer jag efter dem, kojan skall dekoreras.

Hastigt slet hon sig lös ur hans famn och ilade ned till stranden efter sina blommor. Åter inkommen i kojan började hon smycka allt med prästkragar och blåklint, och inom få minuter prunkade den eljest torftiga boningen i trohetens och renhetens blida färger. Jonas hade ilat ut efter några lövruskor, som han efter ivrigt sökande funnit längre in i skogen. Sedan dessa placerats i kojans fyra hörn, tog sig det hela riktigt smakfullt ut.

Då allt var i ordning lade ynglingen armen om sin fästmös liv, strök de svarta lockarna ur hennes ljusa panna och yttrade:

-- Detta vare vår trolovningsfest, min Ingegärd.

-- Ja, svarade Ingegärd, och nu böra vi ha kommit till, det viktigaste numret i vårt festprogram.

-- Och det är, om jag får lov att fråga?

-- Att vi böja oss inför Herren och utbedja oss hans välsignelse och beskydd över vårt förbund.

-- Du har rätt, min vän, det få vi, icke förgäta.

Vid samma stol, där Ingegärd föröver sju år sedan gav sitt hjärta åt Herren Jesus, böjde de nu båda sina knän i gemensam bön om nåd, att med aldrig svikande trohet och kärlek hålla samman i gudsfruktan och rättfärdighet.

Då de uppstått från bönen, överenskommo de att återvända till gästgivargården.

-- Men tänk, utropade Ingegärd, vad skall väl Kolar-Olle tänka, då han om ett par månader återvänder hit och får se en sådan mängd vissnade löv och blommor i sin koja!

-- Han tror kanske, att trollen varit framme och festat i hans hydda, svarade Jonas och tillade: Men jag skall för övrigt ge honom en liten ledning vid tanken.

Han tog upp sin kniv och täljde en glatt yta av en hands storlek i en av väggens stockar och präntade där med en penna namnen Jonas och Ingegärd samt datum, månad och år. Under det hela skrev han dessutom: »Välsignade åtskilda -- välsignade i förening».

-- Så där, yttrade Jonas, nu kan han få något, att både glädjas och förvånas över.

-- Och även tacka Gud för, tillade Ingegärd.

De nytrolovade trädde ut ur kojan, och sedan dörren så gott sig göra lät åter tillstängts, lade Jonas sin arm om Ingegärds liv, varefter de sakta vandrade ned till den lilla farkosten.

Under tiden de vistats i land, hade det blivit alldeles de lagt sig till ro i följd av lugnt och Siljans vågor hade lagt sig till ro i följd av vindstilla. Aftonen var den mest stämningsfulla, som kan tänkas, och över det obeskrivligt täcka landskapet göt den nedgående solen sina allt förhärligande strålar.

Färden hem måste företagas med användande av årorna. Enligt Ingegärds förslag enades de om att sida vid sida sköta var sin åra. Men då vägen var lång, blev det dem ett rätt drygt arbete, ehuru det likväl var kärt, ty de drogo så jämt -- precis som de sedan hoppades göra hela livet igenom.

 



Project Runeberg, Fri Dec 14 19:28:15 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/siljan/14.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free