Ett årtionde har flytt. På samma kyrkogård, där självmörderskans från Illgärna kropp för länge sedan jordades, syntes en kulen söndagseftermiddag en äldre man, dödgrävare på stället, sysselsatt vid en nyuppkastad grav. Han väntade tydligen en begravningsprocession, som skall medföra det stoft, för vilket han berett rum här i de »fattigas hörn». Och genom den åldriga kyrkogårdsporten visar sig inom kort den i det närmaste nakna kistan, buren av sex karlar. De två första av dessa voro helt unga män, vilkas anleten voro präglade av smärta och sorg. Utom tjänstförrättande prästmannen följdes den döda av en rätt ansenlig skara sockenbor. Kistan nedsattes vid graven, och sedan begravningsceremonien i all dess dystra enkelhet är överstånden, nedsänkes hon i jordens sköte. Åskådarna bereda sig att vända om hem, men hejda sig, då de se två unga män, som varit främst bland bärarna, stiga fram och taga plats vid var sin sida om graven, i tydlig avsikt att säga något till de församlade. Man skockar sig närmare, beredd att lyssna. »Det är den dödas söner», viskas i hopen, »gruvarbetare från Grängesberg».
-- Vänner och församlade, börjar den, som synes vara den äldre av de två, skänken mig eder uppmärksamhet för några ögonblick. För något över tio år sedan sågo vi vår olycklige faders stoft sänkas i graven. Han hade dött på fängelset med ett skuldbelastat samvete och en av fasansfullt mörker omtöcknad själ. Redan som yngling hade han avsagt sig tron på Gud och omfattat läror, vilka ingåvo honom att överskatta sin egen karaktärs styrka, och följden blev, att han i kampen för tillvaron dukade under för lömska frestelser och föll djupt; och i fallet drog han med sig den kvinna, som sedan blev vår mor, och vilken vi nyss burit till hennes vilorum. Från den dag, hon länkade sitt liv samman med hans, som själv försmått det stöd en barmhärtig Gud bjuder de svaga, voro hennes lidanden obeskrivliga, och då hon slutligen befriades från hans, vår omänsklige fars, tyranni, var hennes förstånd redan rubbat. Ett föremål för allas ömkan, har hon sedan framsläpat sitt liv i armod, tills förlossningens timme nu äntligen slagit. Nå väl, av dessa föräldrar föddes vi i nöd och jämmer, och vem helst som såg oss i våra spädaste år, förespådde oss en mörk och järnmerfull framtid; men icke förty täcktes det Gud, att rätt snart låta oss känna kraften av hans nåd till frälsning och tro på Kristus Jesus, och genom att förbliva i denna tro ha vi brutit oss vår bana och lyckats väl. Dock, under allt skall minnet av våra arma, vilseförda och i hopplöst mörker bortgångna föräldrar trycka tungt våra själar. Och -- här fattade talaren över graven sin yngre broders hand, uppräckte sin vänstra hand mot höjden, och medan över hans ansikte vilade ett uttryck, som hade han varit ett väsen från en annan värld, fortsatte han -- i känslan av den smärta, sorg och harm, som detta minne i oss tänder, vilja vi, föräldralösa ynglingar, över den grav, som snart gömmer stoftet av vår arma, beklagansvärda mor, nedkalla himmelens förbannelse över allt, som under namn av fritänkeri, utilism, starka drycker och annat, söker att inom människors bröst släcka tron på en barmhärtig, bönhörande och kärleksrik Gud.
Ynglingen tystnade och sänkte handen. Skakade av en rysning, som trängde genom märg och ben, vände åhörarne stumma mot sina hem. Men vid graven kvarstodo ynglingarna ännu. Under sådana förhållanden skedde Margit Strands begravning.
*
Och nu, förflyttom oss till toppen av det ansenliga Fryxås, en nu mera sällan försummad turistplats i norra Dalarne. Det är en sommarmorgon, vars härlighet icke gärna kan beskrivas.
På trappan till sitt s. k. fäbodställe, beläget på högsta sluttningen av berget, sitter en åldrig kvinna, lutad över sina strumpstickor. Framför henne slingrar sig den knaggliga stigen ned för det ända till toppen skogklädda berget. Plötsligt uppenbarar sig där djupt nere på stigen ett mindre sällskap, äldre och yngre personer av båda könen. De kasta längtansfulla blickar upp emot fäbodstället, tydligen mycket belåtna att vara så nära målet för sin ansträngande bergvandring. I spetsen för det lilla sällskapet kommer en vithårig liten gubbe med förnäma later. Vi betrakta honom närmare och känna genast igen vår gamle vän, kammarjunkaren Ståhlarm. Då han fått syn på den lilla stugan på bergets krön, anstränger han sig i tydlig avsikt att först nå målet. Efter några rent av ungdomliga språng är han uppe. Pustande och flämtande sätter han sig på den första sten, han ser, och börjar med en stor silkesnäsduk torka svetten från sin kala hjässa. Han har därvid förnöjelse att se, huru de övriga av sällskapet komma knogande efter. Näst efter kammarjunkaren följer fröken Astrid, förd vid armen av sin trolovade, en sjökapten, väl femton år äldre än hon själv.
-- Det där vill jag kalla ett rekord, yttrade friherre Ståhlarm till dessa, jag skulle önska se, huru många sextioåttaåringar, som göra det efter.
-- Ja, pappa är duktigast av oss allesammans, svarade fröken Astrid och sjönk nästan vanmäktig ned på en gräsvall.
Gubben kände sig smickrad.
-- Det där tror jag var en promenad, som kännes, eller hur, mitt herrskap? forfor den gamle, vänd till nästa kontingent av sällskapet, som nådde toppen. Av dessa märka vi först en man med fasta, manliga drag och spänstig hållning. Han synes vara omkring 35 år. i honom känna vi genast igen vår hjälte, ingenjören Jonas Backman. En smula självsvåldigt stödd vid hans arm går fru Ingegärd. Föga förändrad och ännu full av kvinnlig fägring leder hon nu vid handen en hurtig, rosenkindad pilt på 8 vårar. Sist av alla kommer friherrinnan Ståhlarm, stödd av en yngre, manlig släkting. Då hela sällskapet nått, krönet, blir det ett allmänt pustande. Herrarne torka alltjämt svetten från sina huvuden, damerna fläkta med handskar och näsdukar för att svala sina upphetsade kinder. Då man någorlunda hämtat sig efter ansträngningen, vidtog ett enstämmigt lovordande av det härliga vädret och den bedårande utsikten. Från det azurblå fästet strör dagens drottning ut sitt svall av värmande, bländande ljus över floder, sjö och land, vilket allt ligger djupt, djupt under deras fötter. Med sina väna stränder ligger söderut Siljan, »Dalarnes öga», leende emot dem. Alla skåda och hänryckas. Lyckligast äro Jonas och Ingegärd, ty det är egen hembygds dalar och berg, de skåda.
För den gamla kvinnan med strumpstickorna var det förnäma besöket ingenting ovanligt, ty det hände nu så ofta, att liknande sällskap på turistfärd nalkades hennes koja. Hon satt således fortfarande lutad över sina strumpstickor, men nu, då hon såg sällskapet draga bort mot en av lummiga björkar beskuggad gräsvall, såg hon upp och sade på sitt orsaspråk, som ingen mer än Ingegärd förstod:
-- Behagar herrskapet låna stora tuben?
Det förhöll sig nämligen så, att några för turistlivet intresserade personer hade till platsen skänkt en präktig tub, vilken de för somrarna anförtrott i fäbodgummans vård, med uppdrag att låna ut den till besökande turister, och det var detta uppdrag, hon härmed fullgjorde med hänsyn till sina nya besökare.
Naturligtvis mottog man tacksamt erbjudandet. Tuben hämtades och överlämnades.
-- Därborta, upplyste den gamla, finnes en ställning att fastgöra den uti.
Hela sällskapet drog sig nu till, förutnämnda gräsvall. Några steg därifrån stod verkligen en liten ställning, i vilken man hade att låta den rätt tunga tuben vila. Genom en enkelt konstruerad inrättning kunde instrumentet i ställningen med lätthet höjas och sänkas samt vridas åt alla håll alldeles efter behag. De resande sattes härigenom i tillfälle att betrakta de kringliggande trakterna på riktigt nära håll, vilket skänkte dem stort nöje. Efter en stund drogo sig emellertid alla, utom herr och fru Backman, bort från instrumentet och slogo sig muntert pratande ned på gräsvallen. De båda nämnda dröjde ännu en stund kvar vid tuben. Fru Ingegärd hade, så snart de blivit ensamma, vridit den mot Siljan, bland vars många utskjutande uddar och näs hon tydligen sökte någon intressant punkt. Hennes make stod bredvid och följde med uppmärksamhet hennes rörelse med instrumentet.
Det dröjde en god stund, innan någon av de båda makarna yttrade något. Jonas fattade likväl utan svårighet, vad som för ögonblicket uppfyllde hans hustrus sinne, och om en stund bröt han tystnaden:
-- Huru lyckas det, min vän, yttrade han, kan du se någon skymt av kolarkojan!
-- Ja, svarade Ingegärd, jag tror mig bestämt ha funnit henne där till höger, mitt emot Rättviks kyrka. Se själv!
Hon såg upp, och hennes ansikte lyste av tillfredsställelse, då hon vred instrumentet till sin make.
Denne sänkte sitt öga till tuben och utropade efter några få sekunder:
-- Ja, du har rätt, det är kojan, vår koja, jag ser den tydligt och känner mer än väl igen stranden.
-- Verkligen! Då måste jag se henne en gång till, sade fru Backman och lade handen på tuben -- se henne och minnas, att varhelst knän böjas och hjärtan lyftas i ödmjuk, förtröstansfull bön, där möter en allsmäktig och kärleksrik Gud, vore det ock i den simplaste och mest avlägsna vrå av världen.
S L U T.
