Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
blommans sorg, och ’an gaf ’enne ett nytt namn, och
det namnet var: "Förgät mig ej".
— ’Ur får du tag i allti’op sådant där? frågade
Kerstin, sedan hon med tyst beundran hört den vackra
sagan.
— Jag lånar ibland böcker ’os prosten, och i dem
får man reda på mycket. Men far ’ar förklarat, att
en sådan fattiglapp, som jag är, må vara nöjd med
att kunna katekesen, genmälte Olof, och en djup suck
arbetade sig fram ur hans bröst.
— ’Ör du! Verserna, som nämndeman präntat på
gratulation, voro riktigt vackra, och alla tyckte, att
klockar’n icke "lagt ut det" så bra som du, återtog
flickan.
En hög rodnad steg upp på Olofs kinder,
ty han visste icke, att Iverstin hade reda på, hvem som
diktat verserna, och det var nu en gång så, att ingen
annan än klockaren kunde komma i fråga, när något i
bunden stil skulle pryda dylika gratulationer eller
graf-vårdarna på kyrkogården.
— Tala inte om mina verser, ty det är intet
bevändt med dem; men det är så trefligt att sjunga dem
för sig själf i skogen.
— Men ska då ingen få ’öra dina visor?
Kerstin skrattade, men Olof var allvarsam igen.
— Kör skogen och blommorna brukar jag allt läsa
upp dem, men nog är du så god som någon blomma,
och nog ska’ du få ’öra en visa nån’ gång, sade Olof
med en varm blick på Kerstin.
De voro nu framme vid en mindre gångstig, som
ledde upp till Olofs hem i skogsbrynet. Solen hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
