Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
höjt sig på himlen, och vågorna slogo allt häftigare
mot stranden.
Olof och Kerstin satte sig vid sjön för att svalka
sig efter färden. Framför dem låg Siljans blåa yta,
och där borta i söder blickade Sollerön med sitt hvita
kyrktorn emot dem.
Olof höll ännu i sin hand blomman, hvilkens saga
han berättat.
— Vill du ’afva denna blomma som ett minne af
mig? frågade han och räckte den åt flickan.
Det låg någonting så allvarligt i Olofs röst, att
Kerstin blef riktigt allvarsam.
— Det vill jag, sade hon och tog blomman,
hvilken hon lade in mellan bladen i sin psalmbok, och när
jag kommer i’åg ’enne, skall jag komma i’åg dig.
Hon såg upp på Olof, deras ögon möttes, och de
kände bägge, att de voro dyrbara för hvarandra, ehuru
ingen af dem sagt det till den andra. Månget minne
från flydda da’r hviskade om deras gemensamma
barndomslekar och nöjen; de tyckte nära nog, att det nu var
tråkigt att skiljas, ehuru de när som hälst kunde
träffas, emedan deras hem lågo intill hvarandra.
— Glöm nu inte ditt löfte att komma i’åg mig,
när du kommer i’åg blomman, bad Olof och steg upp.
i det han fattade Kerstins hand. Han kände sig så
lycklig och säll, naturen var skönare än förut, och
aldrig hade fåglarna sjungit så vackert som nu.
— Adjö med dig, Olof, ropade kullan, när hennes
kamrat ännu en gång blickade tillbaka på henne, där
hon gick på den smala gångstigen.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
