Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
— Du ska’ få ’öra den ’är lilla biten:
"Jag stod mig en gång vid Siljan en kväll,
När solen ’ön gick uti väster ned;
Jag kände mig lycklig och var så säll,
Och ’imlens stjärna var lycklig ’ön med.
Allt ’ände i Mora en gång.
Bland rosor vid stranden jag Näcken såg,
’An satt där och sjöng så sorglig en sång;
’An blickade upp och såg stjärnors tåg,
Men tiden för ’onom den var så lång.
Allt ’ände i Mora en gång.
’An sjöng om en tid, då lycklig ’an var
Och ’ade en flicka biands stjärnors tal;
Men nu så ’ar ’an blott minnena kvar
Och på sjögebotten en kylig sal.
Allt ’ände i Mora en gång.
Och flickor alla, som ’afva en vän,
De böra nu tänka på Näckens kval;
Ty finge ’an blott sin flicka igen,
Då blefve det fröjd i ’ans mörka sal
Och en "svängom" på Siljans våg.
Olofs ögon strålade, när han läste sin visa, octi
Kerstin satt hänryckt och hörde på. Ack, hvad hon
tyckte synd om Näcken, som sörjde sin förlorade flicka.
— Tack, ska’ du ’afva, utropade hon och knäppte
igen tröjan, som Olof satte på sig, hvarefter hon tog
sin stickstrumpa för att gå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
