Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
Adolf var alldeles förvånad öfver den förändring, som
försiggått med Kerstin.
— Lycka till att ’afva roligt och nöjsamt nu,
utropade hon till afsked.
Kerstin gick, och snart vandrade hon hemåt på
vägen, där hon och Olof sistlidna vinter sutto på
vägkanten och sprakade. Nu hade hon liksom han en
"bög" på ryggen, och sorgsen var hon också. De höga
asparna susade ett farväl till henne, och när hon såg
tillbaka, kunde hon ännu se taket på herrgårdsbygg-
ningen höja sig öfver träden.
* *
-*
Det var en af de sista dagarna i september.
Rönn-drufvorna lyste så bjärt i skogsbackarna, att man kunde
se dem på långt afstånd, och kalla nordanvindar ströko
fram öfver Moraslätterna, skakande trädens grenar, så
att de gula, vissnade bladen flögo hit och dit i luften.
Men det var god torkvind, och morakarlarna sågo
ganska nöjda ut, där de på åkrarna stodo med sina
vagnar för att hemforsla det lyckligt bärgade
sädes-förrådet. På de af nattfrosterna svedda
potatisåkrarna gräf des med största flit, och en och annan
gammal gubbe satt på sin pall i åkern för att hjälpa till,
det han kunde.
Denna dag väntades kreaturen hem från fäbodarna,
och folket på åkrarna blickade emellanåt uppåt bergen
för att se och höra efter, om fäbodkullorna nalkades.
Något senare på dagen hördes deras vallhorn ljuda., och
man såg röda, hvita och brokiga kor, kalfvar, getter
och får komma tågande utför skogsstigarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
