Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
hälsa, men han slöt kullan i sin famn, och det var
nog lika bra det. Tårar glänste i bägges ogon, men
det var glädjetårar; ty nu var molnet borta, och
kärlekens sol- strålade skönare än någonsin förut. Det
behöfdes inga förklaringar, och Olof tänkte icke heller
på att fordra några sådana; han hade sin kära kulla i
famnen, sådan hon förr var, och det var nog.
De satte sig ned på sädeskärf varna.
— Nu ska’ vi "ålla af hvarandra liksom förr,
utbrast Olof och fattade Kerstins hand.
— I lif och död, i lust och nöd, svarade Kerstin
och tillade: Nu är jag morakulla igen, och
’errgårds-piga-n ska’ vi inte komma i’åg något mera, sir du.
Hon log så hjärtligt, när hon sade detta.
Olof och Kerstin sutto länge kvar pa
sädeskärf-varna och språkade. "Skinnarena", hvilka sett de ungas
möte, stodo i fönstret och skrattade. Vallhornen
klingade nu på närmare håll; när Kerstin lyssnade, kände hon
igen "låtarna". Kor, getter och kalfvar sprungo om
hvarandra på den branta skogsvägen, och hon satt tyst
och betraktade den muntra taflan. Ack, där såg hon
bestämdt Stjärna, Snögås och Majros bland de andra.
Det var hennes fars "kossor", och dem hade hon vallat
så många gånger.
Det följde nu idel solskensdagar, ehuru hösten
snart efterträddes af den kulna vintern, och Olofs kind
blef så småningom åter prydd af hälsans färg. Visst
hade han velat gå läsvägen, men det var väl icke värdt
att sörja för den sakens skull, tyckte Olof, ty "det
är väl bäst, det som sker". Vintern med sina
yrvädersdagar gick snart förbi; tv tiden går fort, när man älskar
hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
