Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalkullan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
kyrkan. Allt var ljufligt och stilla; man hade
kunnat höra naturens hjärta slå, och mer än en af de till
helgedomen vandrande tänkte :
Ack! när så mycket skönt, i hvarje åder
Af skapelsen och lifvet sig förråder,
Hur skön då måste själfva källan vara,
Den evigt klara!
På en smal stig, som genom skogen ledde fram
till kyrkan, vandrade tvänne personer. De hade gått
ganska långt på morgonen och satte sig nu att hvila
vid en af de väldiga furorna. Det var den unge
soldaten Svärd och Anna, hans käresta.
Svärd var en ung ståtlig man, klädd i sina fäders
dräkt, och den långa blå rocken med uppstående krage
samt den bredbårdiga hatten klädde honom väl. Han
var en af dessa kraftiga män, hvilka nordens hårda
natur uppammar. På hans ansikte hvilade ett drag
af djupsinnigt allvar, hvilket man ofta återfinner hos
den med arbetet och försakelsen tidigt förtrogne
dalkarlen. Hans kinder buro hälsans färg, ehuru
barkbröd under månget missväxtår måst tillgripas i hans
hem för att af vända hungersnöden därifrån. Och dock
älskade han, liksom alltid Dalarnes folk gjort, sin
fattiga hembygd, och han var stolt öfver att räknas bland
dess söner. I historia, i saga och sång hade han läst
och hört om fädrens stordåd, och i hans hjärta bodde,
liksom i mängden af Dalarnas inbyggare, bilden af
Gustaf Vasa, hvilkens sagolika äfventyr bredt ett
romantiskt skimmer öfver Dalarnas historia, hvilken
ännu alltid hos folket närer en viss stolthet öfver den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
