Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalkullan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
återstående kraft för att förvissa sig själf, att det var
verklighet. Han hade hört berättas om älfvor och
valkyrior, som förde de fallne kämparna till Valhall,
och han visste icke, hvad han skulle tänka om denna
uppenbarelse. Gestalten närmade sig mer och mer.
Svärd såg nu, att den unga kvinnan uppmärksamt
betraktade de på slagfältet liggande döde, och han hörde
djupa suckar prässa sig fram ur hennes bröst, när hon
bland de fallne, trots deras stela och förvridna drag,
tycktes igenkänna någon. Det var, förmodade nu
Svärd, en ungmö från bygden, hvilken bland de fallne
finnarna sökte en vän, den hon antog hafva fallit i
striden, och som hon än en gång ville återse. Och
hon fann honom till sist. Med knäppta händer sjönk
hon sakta ned vid hans sida. Länge, länge satt hon
där med hans stelnade hand i sin och såg på de
älskade dragen. Bitter smärta af speglade sig på
hennes anlete, som sköljdes af sorgens heta tårar.
Småningom bredde sig dock ett drag af himmelsk frid
öfver hennes panna, och hennes blick sade, hvad
skalden sjungit:
"Mer än lefva, fann jag, var att älska,
Mer än älska, är att dö, som denne."
Då den nattliga vandrerskan slutligen reste sig
för att lämna detta dödens skördefält, nalkades hon
den plats, där Svärd satt. Hon hörde hans klagan och
vände sina steg ditåt för att se, hvem den lidande var.
Hon grät fortfarande, och hennes tårar föllo varma på
den blodfärgad© marken, då hon böjde sig ned öfver den
sårade.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
