Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalkullan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
Ehuru Anna i likhet med många af skogens barn
växt upp i denna natur och ständigt sett densamma;
ehuru hon som barn och sedermera, när hon blef äldre,
så många gånger hvilat på en bädd af doftande
blommor i skuggan af de höga furorna, under det fåglarna
sjungit henne till sömn, hade skogen, sjön och ängen
icke förlorat något af sin skönhet för henne. Nu i
sorgens dagar föreföll det henne ibland, som om
naturen deltoge i hennes sorg, och denna inbillning skänkte
henne mången gång tröst och hugsvalelse- Så ock
nu. En högtidlig känsla genomströmmade hennes
bröst, och snart började hon med vemodig, men klar
stämma sjunga en vers ur den så kallade "näfvervisan".
(Gl. Sv. Ps. 417)
’’ Så som en fågel vid ljusan dag sig gläder,
Så gör min själ med högsta behag och säger:
Dig vare ära; o, Jesu kära!
Som kronan för alla konungar månd bära med ära."
Fåglarnas toner blandade sig med hennes, och
Anna tyckte så som om de instämde i hennes lof och
pris till all tings skapare.
Anna hade nyss slutat sången och satt försjunken
i det stilla vemod, som hennes sorgsna tankar och
naturens högtidliga prägel ingaf henne, när den mörke
Vass, ledd af hennes sång, plötsligt stod vid hennes
sida.
— Gu’ signe, lilla Anna! hälsade Vass, som i dag
synbarligen gjorde allt för att se mild och fryntlig ut.
— Gu’ signe, svarade Anna med sorgsen röst, i
det hon såg upp till Vass med halft förebrående, halft
bäfvande, sorgsna, blickar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
