Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalkullan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
san. Hans öga blixtrade, lidelse och vrede afmålades
i de hårda, vilda dragen.
Då grep en kraftig hand tag i Vass’ nacke och
slungade honom så häftigt till marken, att han blef
liggande sanslös. Anna, som ock nästan förlorat
medvetandet af förskräckelse öfver den fara, som nyss
hotat henne, blickade ännu mera häpen på befriaren;
men endast ett ögonblick, hvarefter hon störtade i hans
famn. Det var Svärd, om han själf eller hans vålnad
hade hon ej klart för sig, men hans varma kyssar
öfvertygade henne snart, att det ej var någon
synvilla eller drömbild, och hon smög sig hänryckt till
hans bröst, utan att gifva sig tid att öfvertänka
möjligheten af, att det var han, som hon begråtit, hvilken
höll henne sluten i sin famn.
— Lefver du, eller är du död? utropade hon
slutligen och såg med glädjestrålande ögon in i hans, på
samma gång hennes blick uttryckte en bäfvande
fruktan, att allt dock var en försvinnande dröm. Hon
hade ju så mången gång förut i drömmen, ja vaken
sett honom.
— Ja, jag lefver, och nu skola vi aldrig mera
skiljas, jublade Svärd.
Hvad Vass tänkte, då han, ännu halft medvetslös,
reste sig, och, lämnande sitt gevär i sticket, rusade
bort, veta vi ej; men visst trodde han, att det var
Svärds hämnande vålnad, som stod där vid Annas sida.
Svärd grep den på marken liggande bössan och kastade
den till ögat; men ögonblicket därpå slungade han den
ifrån sig. Han är ej värd en ärlig kula, yttrade han
till Anna, i det han fattade hennes händer mellan sina
och blickade henne trohjärtadt i ögat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
