Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalkullan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
— Känner du igen mig efter så många års
frånvaro, min kära Anna? sade Svärd och slöt henne i
sin famn.
Hon lindade sina armar om hans hals, och hennes
varma glädjetårar voro hennes svar.
— Tack för att du har varit mig trogen, återtog
Svärd. Jag hörde väl af Vass, att han sökt vinna din
hand, men ock af ditt svar, att du aldrig gifvit honom
något hopp. Min fångenskap hade väl ingifvit honom
den tron, att jag stupat på Suttula hed, hälst som han
där öfvergaf mig, när jag anfölls af några svartskäggiga
ryssar, sedan jag redan förut blifvit sårad. Men tack
för att du varit mig trogen!
Svärd hade stått bakom några träd och lyssnat
till det samtal, som förts mellan Vass och Anna. Hans
kind hade blifvit blek, när han såg Vass sitta så
förtroligt vid Annas sida, och den tanken, att hon ej
längre var honom trogen, hade nära nog sönderslitit
hans hjärta. Han såg med en smärtsam blick på sin
stuga, på skogen och naturen där omkring och stod
just i begrepp att för alltid säga farväl till dessa kära
ställen, då han af samtalets vändning hörde, att Anna
ville vara "sin döde vän trogen". Då ljusnade naturen
omkring honom; den gröna äreporten vid grinden, hans
förlofningsfäst och själfva Munter stodo fram som glada,
minnen för hans själ.
— Ack, kära Svärd, hvar har du varit? frågade
Anna, och såg med en deltagande, men glädjestrålande
blick på honom.
— Låt oss nu endast fröjdas öfver att äga
hvarandra. När vintern kommer med sina långa, kvällar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
