Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glädjas-Karin eller Solleröns lilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
småfåglarna komna ifrån palmernas land, fyllde
skogssuset med sin glada sång. Lille örjes Nils — så hette
min vägvisare — sjöng "e litta vajsu" om den stora
kyrkklockan, som en gång i fordom tid sjönk ned i
Siljans djup. Visan sade, att denna klocka från sjöns
botten stundom svara sina systrar kring Siljan, och att
hon så skall göra till domedagsotta, då jordens alla
hänsofna barn skola väckas. När vi så balanserade oss
fram på stockarne öfver en "kölg" igen, omtalade
min ciceron, att gamle Sollerögubbar, som vid
söndagen längtade hem till "Herrens gårdar", brukade i
brist på annat lägga stenar i bögen för att så kunna,
stapplande och svaga som de voro, lättare hålla sig
kvar och gå stadigt på mossens hala stockar. Det
tyckte till och med lilla örjes Nils var vackert.
Och så kommo vi slutligen fram till den idylliska
fäbodvallen med dess gråa, anspråkslösa stugor, och
utan för en af dessa satt gamle Dunder. Han var iförd
den grofva, hvita Sollerörocken, dito sämskade
älghudsbyxor och bastanta spikbeslagna skor. "Från
hundraårig hjässa sken allt silfver som den gamle
hade", och fanns där icke ärr på veteranens panna,
så talte det af fåror och rynkor liksom fullskrifna
anletet om mödor, slit och bekymmer. Jag tänkte vid
åsynen af åldringen på Runebergs vackra ord:
"En konung syns den gamle mig
vid slutet af sin lefnadsstig,
vid målet för sin långa färd,
så segerrik, så afundsvärd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
