Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glädjas-Karin eller Solleröns lilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
synbarligen med stort välbehag. Han steg slutligen
af sin häst och gick fram till kullorna. När han så
betraktade Glädjas Karin och såg in i hennes öga-,
märkte kullan en förunderlig skiftning i den förnäme
herrns anlete. Han såg, som man ser på en vacker
tafla, hvilken man ej får äga, men som man aldrig vill
glömma.
Han fattade Karins hand och omtalade nu,
att han var ägare af slottet, som syntes, och bad
kullorna redan denna afton komma till hans gods. Han
ville höra dem sjunga ännu flera visor på deras
hemlandsspråk, sade han.
En onämnbar ångest, en smärtfull aning,
förebudet till olycka, grep Glädjas Karin, när solen dalade.
Trasten sjöng här i främmande skog, som han ock nu
gjorde på Sollerön, och Karin tyckte sångaren ropa :
Gåinfdit! Gåinfdit!"
"Kari! Kari! Kari!
Karin hade märkt den varma glöden i ädlingens
blick, när han betraktade henne, och guldmyntet, som
han gifvit för hennes urkedja, blef tungt i hennes hand.
Den redlige Skeri Mats skymtade fram för henne, och
hon tyckte, att han ifrigt vinkade henne till sig.
Men han syntes lika vacker som god, den förnäma
ryttaren, och visst kände sig Karin — hon var väl i alla
fall en kvinna — glad öfver att hafva blifvit så tydligt
uppmärksammad. Och så vandrade kullorna till
slottet, ehuru Karin ännu där borta i skogen, som de
nu lämnade, tyckte sig höra ett döende:
Gåinfdit! Gåinfdit!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
