Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glädjas-Karin eller Solleröns lilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
till Karin och smekte sitt barn, den blåögda lilla, men
så blefvo mor och barn åter ensamma och sorgens och
ångerns klo grep åter djupt in i Karins hjärta.
Hennes bröst tärdes af den gömda sorgen, och när så
grefvens läkare vid ett besök sade henne, att hon ej hade
långt kvar af lifvet, vaknade hos henne den djupaste
hemlängtan och den innerligaste önskan att få återse
"sin trolofvade" och få bedja honom om tillgift och så
gömmas i hembygdens jord.
Lilla Olga lämnades i sin faders vård, och grefven
ordnade om så att Karin en dag, försedd med många
gåfvor, fick på ett svenskt fartyg, som ankrade vid
Liflands kust, följa med till Sverige. Allt gjordes för
den sjuka kullans vård, men en svår storm på hafvet
bröt ytterligare ned den förut så svaga kroppshyddan,
och när hon enligt egen begäran fördes i land vid det
fiskeläge, vi nämnt, kände hon, att hembygden aldrig
af henne skulle upphinnas. Hon var dock tacksam
däröfver, att hon undan det stormiga hafvet hade
kommit fram till gamla, kära Sverige.
Länge tvekade Karin, om hon skulle skrifva till
Mats eller ej. Var det icke bäst att gömmas och
glömmas? Men så följde hon det längtande hjärtats
mäktiga maning.
En svår hostattack afbröt nu plötsligt den sjukas
ro, och blicken släppte strömolnen där uppe. Den
vänliga fiskarhustrun skyndade in och lade ömt sin
arm kring den lidande kullan. Det blef en hård strid
för det tärda bröstet, och när den plågsamma hostan
var öfver, hviskade Karin:
— Jag får aldrig se Mats mera.
Fiskarhustrun, som fått del af Karins bref, torkade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
