Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glädjas-Karin eller Solleröns lilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
låg en darrande bön i ordet. Några ögonblick stod
Mats med sin bög kvar vid dörren. Det var, som om
Mats, inna han hälsade, måste hafva litet tid på sig
för att skiljas från minnet af henne, den väna ros, som
han för fem år sedan sade farväl till i Limåsskogen.
Tårar fyllde Mats’ ögon, när han såg
hjärtevännens anlete, där dödens skugga redan började
skymtas. Alla smärtans stunder, som långsamt skridit i
Solleröskogen, voro nu med ens af Mats förgätna. Ömt
och stilla böjde han sina knän vid Karins säng och
slöt hennes hufvud så trofast och innerligt intill
sig.
— Förlåt mig, Mats. Jag har lidit mera än jag
fröjdats, och tack, att du ville återse Glädjas Karin!
Hon är nu din, när hon ska’ flytta, hviskade kullan.
Ehuru Karin nu var mycket svag, kunde hon dock
i nattens timma, under det bruset från hafvet fördes
dit in, omtala sina öden. Hon dolde intet för den
återfunna vännen, och han förlät sin Karin, att hon
brutit sitt trohetslöfte och afslitit det skära bandet
dem emellan. Det är så kärlekens art. Den lider allt,
och den förlåter allt. Där kom ock i nattens timma
på tal, hvad Karin såg vid Malins kyrka,
lappkvinnans spådom och "dopelden", som en gång i
vinternatt blossat för dem båda. Det var Karin, som nu
påminde om detta.
Mats satt härvid tyst en god stund och såg på
den hvita hand, som han lagt mellan sina händer,
liksom han velat med sin värme jaga bort dödens kyla
från sin vän. Synbarligen tänkte Mats på dessa
dalafolkets föreställningar, som den döende kullan antydt.
— Jag tycker mera om "dopelden" än om din
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
