Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Katri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185
och den hjärtegoda flickan hade så gärna velat
deltaga i det bekymmer och skingra det moln, hvilket
synbarligen tryckte och fördystrade Anders’ kära drag.
— Har du glömt "hallingen", Anders? — frågade
flickan deltagande, när Anders kom att stå vid hennes
sida. Hjärtligt lade hon härvid sin hand på hans axel.
— Ja, nästan det, genmälte Anders. Dig har jag
däremot inte glömt. Men muren, som skiljer oss, ska’
falla. Ja’ ska’ stöta kull’en ja’.
Katri tänkte på det sista uttalandet. Det hade
fäst hennes uppmärksamhet. Hon blef tyst, och
hennes ansikte fick ett drömmande uttryck. Hon såg
synbarligen först en ljus tafla, men så blef hon mycket
allvarsam igen.
När det efter gillets slut fogade sig så, att Anders
och Katri i den månljusa höstkvällen vandrade genom
skogen, frågade flickan, hvad han mente därmed, att
muren dem emellan skulle falla.
Det kostade Anders möda att hafva något hemligt
för den älskade, men nu sade han:
—• Dä’ ska du få veta sedan, Katri.
— Ditt öga har ett så mörkt uttryck i sommar,
Anders, sade Katri, och rösten darrade. — Ja’ vill så
gärna se på däj som förr, men det är liksom något
skrämde mig, när jag så gör. Du tänker på något,
som int’ ä’ rätt. Har du glömt de vackra ord, som ja’
gaf däj, när far sa nej ? Har du inte dä’, Anders ?
— Jo, medgaf ynglingen. — Hur va’ dä’ nu igen?
Katri blef sorgsen öfver den häftiga ton, hvarmed
Anders framställde sin fråga. Men mildt fattade hon
hans hand och läste än en gång:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
