Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Katri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
artigheter att säga, hennes vän, han kallade henne icke
ens "Fjällets ros", men han hade ett hjärta, hvars halt
hon pröfvat i högsta nöd och fara. Han älskade henne,
och den tanken beredde henne dock där innerst i
hjärtat glädje, huru mörk än världen för öfrigt gestaltade
sig.
Ett ljudeligt: "God middag!" kom Katri att
hastigt vakna upp ur den drömvärld, som skänkte henne
både glädje och sorg. Henry stod vid hennes sida,
iförd sin sprättiga, gröna jaktdräkt. I den likaledes
gröna hatten hade han, som jägare bruka göra, fäst en
fjäder, men den var ej från "Kvast-Lenas" olyckliga
och så oförskylldt dödade tupp. Utan vidare slog sig
Henry ned vid vallflickans sida och ställde sin bössa
mot det mossiga klippblocket.
— Sitter liten skogsdufva här så ensam? började
jägaren, och hans anlete lyste ett ögonblick vackert
upp af den varma känsla — vi kalla det dock ej kärlek
— som han hyste för flickan. Hon såg nog detta ljusa
uttryck öfver Henrys intagande anlete, och hon drog
ej genast sin hand ur främlingens. Snart såg hon
dock nu, som förr, glöden i hans blick och bäfvande
lösgjorde hon sin hand och gömde omärkligt i barmen
Anders’ bref, i det hon sade:
— Ja’ ä’ int’ så ensam i skogen, som herrn tror.
Dä’ ä’ mycke’ i skogen, som talar och sjunger te’n.
Trasten, som vi kallar taltrost, säger så mycke’, som
ja’ förstår, och när ja’ sitter och hör på skogssuset,
tycker ja’ mäj känna igen psalmmelodier, som mor sjöng,
när ho’ va’ kvar hos oss, och så sjunger ja’ orden och
skogen speler. Och sitter ja’ rere ve’ forsen och lyss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
