Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När Sollerön blef eget pastorat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•247
Man längtade mera än nu till "de hvita murar med
fridens kors uppå"., till det rum, där man fick
"bort-sjunga jordens sorg och dagens tunga". Men ibland
var Siljans is för svag, ibland fräste sjön i hvita vågor,
och stundom var snön så djup, att det var omöjligt att
våga sig på den milslånga sträckan, där drifvorna
ovanligt fort igensopade spåren.
År 1773 i april inföll en af årets stora böndagar.
Den tiden icke endast borde man den dagen gå upp
till Herrens hus, utan man måtte infinna sig. Nu
kunde Solleröfolket icke med bästa vilja komma till
kyrkan, tv vårisen var alltför osäker. Den barske
prosten Holmkvist stämde då folket, och nu skulle de
stå till svars på tinget i Mora, därför att de ej
efterkommit det kungliga påbudet. Bedröfvelsen och
förbittringen på ön blef stor.
Det fanns då en förslagen och klok bonde, som
hette Jugen Jon Andersson. Hur han gick och
funderade vid sin plog, fattade han det djärfva bpslntet
att gå fram till tronen och inför konung Gustaf III
framföra Solleröfolkets klagan och bön om att få egen
herde och helgedom. ".Ton hade", som det stod i
luntorna, "varit på ’herrarbetsresor’ till Stockholm och
kunde skicka sig i stora världen".
En vacker sommardag, när kornet växte vackert
i öns svartmylla och trasten sjöng sphtter nya
sonetter för sin brud, knogade Jon iväg till "Stocklom" som
Solleröbon säger. På ryggen hade han en duktig
skinnsäck eller "bög", i hvilken reskosten förvarades.
Och det ville ej vara småsmulor för den resan, tv den
upptog många dagar. Klädd var Jon i fädernas gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
