- Project Runeberg -  Från Siljans sagoland : berättelser från Dalarne /
312

(1913) [MARC] [MARC] Author: Lars Lunell With: Axel Hjelm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingels-Anna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

•312

jag dig. Tag den som ett heligt och dyrbart minne,
Erik! Spegla dig gärna i dess blåa spegel och tänk
därvid på dina fattiga, men ärliga och tappra fäder!

Krigaren tystnade och det matta ögat slöts för en
stund, under det klara bloddroppar föllo ned på den
jord, som han försvarat. När Erik slog sina armar
kring det kära, trötta hufvudet, återtog den sårade:

— Hälsa till hembygdens skogar, om dig förunnas
att dit återvända. Jag tycker mig nu, när jag aldrig
mer skall få skåda taflan, så tydligt märka de blånande
bergen kring Tunaslätten, jag tycker rent af att
Solklinten och Gimsklack liksom nicka mig ett farväl,
och ett farväl tycker jag mig höra i Bullerforsens brus
och i vår granskogs sus där hemma. Jag ser liksom
i en blink alla kära vänner samlade, alla bekanta
ansikten grupperade, och jag ser den långa
jordevandringen så klarligen upplyst. Det är väl så i döden,
Erik. I min ficka har jag hälsningar från Ingels Anna.
Himlens Gud signe eder två! Skingre han molnen!
Farväl, barn!

Gubbens sista ord dogo så sakta bort, dogo bort
som den sista vågen dör mot stranden, där hon lägger
sig til! ro. Gamle Örn var död, död för fosterlandet,
död för det kära, fattiga landet i Norden. Eriks tår
föll ned på slumraren. Tyst och stilla bredde
ynglingen öfver honom den ryske officerens kappa och
framtog Annas bref, hvilket färgats af öfverbringarens blod.

Midnatten var nu, sedan himmelen mulnat, något
skum, och Erik gjorde sig därför af mons kådiga
furustubbe ett bloss, och, sedan det med möda tändts,
läste Erik i det darrande skenet sitt första och kanske
sista kärleksbref från hjärtevännen i Dalom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:45:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/siljans/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free