Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingels-Anna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•318
sar, hvilka Erik skulle anbringa på fiendens skepp.
Med lindade åror började ynglingen den farliga resan
öfver vågorna. För hvarje årlängd, som
tillryggala-des, tyckte sig krigaren föras från de lefvandes gröna,
älskade, växlingsrika strand bort till dödens frostiga,
sollösa kust. Men modet svek honom ej. Det var för
det kära landet han måhända skulle, som far och
farfar, dö. Från en stilla nattsky tyckte Örn, att
fädernas förklarade andar blickade ned, gillade, ja,
lyckönskade honom på färden. I hans eget bröst tyckte
han sig dock äfven höra sångens ord:
"Farväl då, o Nord, och du bergiga bygd,
du hemland för styrka, för mandom och dygd!
Farväl då, o fjäll, i er isiga dräkt,
farväl då, o dalar, som grönsken så täckt!
Farväl du, de susande skogarnes sång,
-farväl du, det hjärta, mig gladde en gång."
För att blifva så omärkbar som möjligt tog Erik
en omväg till en af de dunkla holmarna för att sedan
härifrån nalkas en af de yttersta galererna. Under
tiden sköt den svenska truppen från stranden ännu
mera lifligt än förut. Fiendens uppmärksamhet
riktades ock härigenom odeladt på den finska stranden.
Örn var framme. Med klappande hjärta
skrufvade han fast sina beckkransar under det fientliga
skeppets från land vända sida. Kruttråden, som förenade
kransarna antändes. Vid det fräsande ljudet af
tråden rodde Erik skyndsamt bort, och snart slogo
flammorna, närda af vinden, upp och ringlade sig till
skeppets reling,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
