Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingels-Anna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•328
Men nu slogo plötsligt tvenne blixtar samtidigt ned
i Hönsarbergets grönklädda kam, de åtföljdes af ett
dunder, som kom jorden att bäfva, några stora, tunga
regndroppar krusade flodens vatten, och ännu var det
ljust vid synranden på andra sidan. Anna, som för
ovädrets skull ej aktgifvit på den dolska elden i
Half-vars blick, hoppade nu ned i båten, och han rodde
genast med ett kraftigt årtag ut på älfven.
Ack, då tyckte flickan att äfven himlaranden på
andra sidan mörknade, och att allt insveptes i kval,
men hon vågade ej säga något.
När Halfvar och Anna voro komna ungefär midt
på floden, hvilade roddaren på årorna, torkade svetten
från sin panna och såg bort till Anna.
— Kan du icke bli min, Anna? frågade Halfvar.
Annas ögon fylldes af tårar, då hon svarade:
— Du vet, att jag har en annan kär. Plåga mig
ej längre! Jag är ju Erik Örns brud.
Då kastade Halfvar bägge årorna ut i floden, i det
han med isig, graflik stämma ropade:
— Då är det bäst att vi dö tillsammans, Anna,
då du ej vill lefva med mig.
Med ett fasans anskri, som gaf eko mot
Forsa-höjden, sprang Anna upp. Med förfärande fart sjönk
nu båten nedåt det stormande fallet, under det
blixtarna slogo i bergen, och "åskan körde på
kopparmolnen". Lidelsefullt och stormigt slog Halfvar sina
armar kring Anna, och hennes höga rop nedtystades
af mannens dödskyssar. Att bedja honom om
förbarmande tjänade nu ej till något, ty döden, den bleka
döden, kunde ej mera undvikas. Anna bad i stället
till Honom, som bor i höjden. Hon bad om ljus och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
