Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingels-Anna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•331
som sett så mycket namnlöst ve, så mycken sorg och
död och tår bland kanonerna och stålen, grät heta,
smärtsamma tårar.
Mer än alla ömma ord verkade Eriks tårar. Det
undgick ingen, att "dödens brud" kände dem och
kände dem med sorg. De döende kunna ej dö, har man
sagt, när saknadens bittra tår faller på deras
bleknande, vissnande anlete. Till allas glädje slog Anna upp
sina ögon. Förundrad blickade hon på Erik, liksom
hon ej kunnat tro, hvad hon såg. Så småningom
klarnade tanken, och hon slog sina armar kring hans hals
och tryckte hans hufvud intill sitt bröst.
— G-od morgon, Erik, hviskade hon. Det
förefaller mig, som om jag vaknade ur en hemsk, mörk,
kall natt. Ack, nu minns jag.
— Hvila, hvila, hviskade Erik tillbaka. Tänk na
bara på, att det är morgon, solig morgon igen, och
att din Erik är kommen från landet i öster!
Med fuktiga ögon trädde nu Ingels Jon fram. Det
kostade synbarligen på en smula, men med en
solglimt i det förr så bistra ögat såg han genom tåren,
glädjetåren, upp till krigaren, den hedrade soldatsonen,
som han så länge misskändt och ringaktat.
— Glädjen öfver din ankomst, Erik Örn, har
räddat hennes lif. Vare hon din! Följe eder två, som
så trofast hållit af hvarandra, glädje och lycka i lifvet!
Länge lefve Anna, länge spride hon sol och blom och
fröjd åt dig! Och må han få sin dom, som ville döda
mitt enda barn!
Eörda lyssnade de närvarande till den rike och
mäktige bondens ord. Med kraft tryckte Ingels Jon,
när han talat ut, furirens hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
