Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Öfver Sten Stålfelts ungdomliga, energiskt
skurna anlete hvilade i kväll ett ljust skimmer af
sorglöst välbehag. Det artistiskt spetsade
helskägget omslöt en stor och kraftig mun med ett friskt
leende, som ofta blottade en blixt från de
glimmande hvita och breda tänderna. Näsan var käckt
buktad, ögonen högt hvälfda och nordiskt blekblå,
en egendomlig kontrast mot den mörka hår- och
skäggfärgen. De smala tinningarna, hela
hufvu-dets känsligt modellerade form röjde för öfrigt
otvetydigt raceblodet, liksom den korrekta
elegansen öfver den högväxta gestalten, hvarje rörelse
och dräktdetalj vittnade Om mannen af hvad man
kallar härkomst.
Han kunde ju också ha skäl att känna sig
förnöjd i dag, Sten Stålfelt! Det säges, att
konstens väg är en törnestig. Men för Sten Stålfelt
hade den allt ifrån början tett sig ovanligt jämnad
och behaglig. Det enda större motstånd han mött
var faderns adelsnedärfda motvilja mot artistbanan
såsom lefnadskall. En stark bundsförvant hade
han dock haft i sin blida, konstnärligt begåfvade
mor, och sedan han skattat så pass långt åt den
gode ryttmästarens sociala principer, att han klarat
sin officersexamen och vederbörligen inrullerats
bland »Kronprinsens husarer», fick han följa sin
håg, slunga epåletterna och söka sig in på
Konstakademien.
Den sista chocken, som kom motståndets mur
att bräckas, var väl egentligen den stora stallinte-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
