Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trogne vännen. Det var som om åratals instängda
känsloflöden nu med ens löstes, svämmade öfver
alla bräddar och brusade fram med vårflodens
obetvingliga makt. Han talade om sitt hem i den
fagra Siljansbygden, om barndomsåren i den gråa
gamla dalagården, om de långa vinterkvällarnasi
trefna ro vid den sprakande spiselelden, om
sommarens lekar och drömmar på skogsstig och
fäbodvall. Han talade om sin mor, den glada, ljusa,
oförgätliga, som nu dragit bort från de sinas
synkrets, som kvällens sista solglimt slocknar öfver
de blåa bergen bortom Siljans vattenspegel. Han
talade om sin far, den ordknappe, sträfve
odalbon-den, men med ett hjärta af rödan malm under den
hårdbarkade ytan och humorns gnista under
buskiga ögonbryn. Han talade om sin syster Anna,
den nittonåriga ungmön, hans pojkdagars lekdocka,
hans biltoga mannaårs hemliga längtansblomma.
Det var som om han aldrig ville sluta, när han
nu väl kommit riktigt i gång, hans kinder färgades
och blickarna tändes. Sten Stålfelt tröttnade ej
heller att höra på. Fram och åter vandrade de,
glömska af tid och rum, de korsande vägarna
mellan Djurgårdens kullar, satte sig en stund på någon
af det lilla lustslottets parksoffor, under någon
ärevördig Bellmansek, reste sig och fortsatte igen.
Till sist hade de, utan att märka det, hunnit
ända fram till bron öfver kanalen vid
Djurgårdsbrunn, där det gamla utvärdshuset ännu sof
bakom nedrullade gardiner. Då grep Sten Stålfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
