Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ger Gustaf Vasa till vid den folkmyllrande
ångbåtsbryggan. Med välbehag dröja Sten Stålfelts
blickar vid kullornas färgrika dräkter, de brokigt
randiga förklädena, de röda hättorna. Ett par
flickungar i klocklikt fotsida, bjärt orangegula koltar
fängsla isynnerhet hans målarögon. När han så
plötsligt upptäcker en ungmor med sin lillminste
i skinnsäcken på ryggen, känner hans förtjusning
inga gränser, och intresseradt lyssnar han till
Karl-Olofs förklaring öfver den hvita »hatten», som
utmärker de gifta kvinnorna från de ogifta.
Som de icke underrättat om sin ankomst, ha
de inga mötande att vänta vid tilläggsplatsen, utan
är det beramadt, att de bägge skola taga in på
gästgifvaregården för den första natten. På
söndagen pläga alltid Karl-Olofs far och hans syster
Anna från Tibble skjutsa in till Noret för att bevista
högmässan, och det är då hans plan att uppsöka
dem. Han kommer ju nu icke längre som den
främmande stadsherren för en flyktig visit, utan
som sonen af folket att ställa sig på den plats i
ledet, han aldrig bort lämna. Och han känner ett
outredt behof att göra det tyst, utan alla breffraser
eller braskande förebud.
Gästgifvargårdens vaktmästarpojke, som gladt
igenkännande hälsat Karl-Olof från landgången,
tar hand om deras resväskor och kappsäckar, och
själfva snedda de upp för branten till storgatan för
att genom byn promenera till den i motsatta
ändan belägna gästgif varegården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
