Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försmältande blå mot horizontens töckenslöjor, som
ville de lösa sig och lämna jorden likt en rökelse
vid himmelens tröskel. Blåa äro också fjärdarna,
af en genomlysande blek glans, som tyckes ha
sin källa i deras eget inre, medan de längre bort
hvitna och slockna i en violett flämtning under
den blåa strandlinien. Själfva atmosfären förtätas
och fylles som af ett blåskimrande kosmiskt stoft,
och för de tre vännerna, som i drömmande
svärmeri funnit en afskild plats på ångarens öfverdäck,
synes det med ens, som om djupen, bergen,
luften, hela rymdens kupa sammansmälte till en enda
ofantlig ädelsten, i hvars kristalliska klarhet blott
den svarta ångaren med de små människokrypen
bildar ett stänk af jordisk slagg.
Den stora stillheten omkring dem har
också fängslat dem i denna andaktsburna tystnad, som
man länge tvekar bryta, därför att man fruktar
att krossa den spröda stämningen med första ord.
Till sist säger dock Karl-Olof:
»En kväll sådan som denna — då förstår
man bättre än annars tillkomsten af Siljans namn.
S i 1 g h i s s i ö, så lyder den äldsta kända formen,
det vill säga tystnadens sjö. Tystnad är dess
grundkaraktär, en bidande spänd tystnad. Siljan
är ett lyssnande öra, för hvilket icke minsta ljud
från jordens innandömen eller himmelens hörn
får gå förloradt. Länge, länge kan det så förblifva.
Men kommer ögonblicket, då det förnimmer
varningen i bergens grunder, skälfningen som före
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
