Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mare hemmet glida de, in genom Östervikens
portar, där kvällsglansen brinner i den
sammanträngda fåran. Allt tyngre bli färgerna, allt mera
passio-neradt jordiska, ju närmre solen nalkas de
svällande molnbolstrarna på Björkbergets brudsäng.
Safiren blir till smaragd, opalen till beryll, rubinen
till lefradt blodsvart granat. Det är ett färgspel,
som om rymden på en gång kramat alla sina tuber
öfver denna enda fläck af jorden, och andlös står
Sten lutad öfver relingen, med bägge händer
krampaktigt knutna om räcket, bedöfvande sig af
synerna som i ett narkotiskt rus.
Just som solen skär synranden, har dock
naturens spänning nått sin yttersta bristningspunkt.
En flammande corona slår upp bakom bergryggen,
som i samma ögonblick mörknar till likt ett stycke
kallnadt järn. Alla ramper skrufvas ned, alla färger
bli kyligt gråa, och en vindil sveper som en
förlösande suck fram öfver vattenytan.
Nästan maktlös dignar Sten ned på spjälsoffan
vid Annas sida.
»Hvad det var härligt vackert,» säger hon,
»men mest tyckte jag ändå om det ljusa blåa där
ute på vidderna.»
Dock de äro ju hemma, där reser sig
strandnipans sandmur öfver deras hufvuden, där är
kyrkan, prästgården, flottbron, ångbåtsbryggan. Där
äro alla de vanda människorna, de brådskande
hotellvaktmästarna, de flanerande turisterna, de
stojande pojkarna och de fnittrande jäntungarna. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
