Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hörn uppe i kyrkstallarna, och efter som de fina
Stockholmsfröknarna verkligen ä’ så gemena att
de gitta fråga efter en gammal bondspelman, när
di har så mycken fin musik där borta hos de granna
hornpruttarna, så får han väl kvista opp efter
klanglådan och komma ner till dem på flottbron ett
litet slag.
Och så beger det sig, att inom kort en
utvald liten skara slår sin krets kring den gamle
by-spelmannen, som uppklifven på en af
brostolparna med älfvens nattdunkla spegel bakom sig,
med sin långa hvitt grönskimrande skäggkrans och
de rufsiga hårtestarna fallande ned öfver
rockkragen, ter sig som en ur djupet nyss stigen näck,
ett mystiskt naturväsen, som i nattens stillhet
vågat sig fram för att i toner förlösa sitt ensliga
hjärtas trängtan. Några knäppningar och
stämningar, så lägger han fiolen under hakan, trycker
kinden så tätt till dess rand som barnet sitt
hufvud mot moderns sköt, och börjar spela.
Ouppmanad drar han det ena stycket efter det andra,
utan uppehåll, öfvergående i hvarandra,
egendomligt svårmodiga melodier, gamla folkvisor och
vallarstumpar, brudmarscher och skänklåtar, nästan
alla af en utpräglad mollkaraktär. Betagna,
andaktsfulla stå åhörarna intill, låta sina själar
uppsuga tonerna, som liksom bli till ett med juninatten
omkring dem, dess egen trånfullt hviskande
stämma.
En och annan af de passerande sluter sig efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
