Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det Var Anna. Karl-Olof var nu utplånad ur
drömmen. Aldrig hade han sett Annas ansikte så
strålande friskt och vänt; hon var lik hans mor, tyckte
han, men ändå sig själf. Och det stod som
spelande solsken långt omkring henne. Hon sträckte
handen, bägge händerna emot honom; hans hjärta
vardt så gladt och’ lätt och han skulle just fatta och
trycka dem, då han vaknade.
Ja, det var en sällsam dröm, och nästan lika
sällsamt var det att vakna och se solen välla in
i en bred mjölkgata under den mörka gardinkanten.
Kanske drömde han blott ännu? Han måste upp,
få gardinen till väders och fönsterluften på vid
gafvel. Åhnej, det var allt i sin ordning:
himlakupan rensopad, hela naturen glänsande
nytvättad. Endast blåsten höll i med långa hvisslande
drag.
Tidigt samma morgon hade Karl-Olof ärende
in till kyrkbyn, där han skulle hämta nya knifvar
för slåttermaskinen. Anna kom ut på
förstutrappan, just som han höll på att spänna för, kisade
upp mot solen, som redan brann hvit öfver
gammelstugan, och sade:
»Jag är så glad åt det vackra vädret i dag för
lekaftonen e’ran, din och Stens. Det tycks som
om själfva himmelens makter gynnade edra
planer.»
»Nog tycks det så,» svarade Karl-Olof. »Jag
tänkte också fara in om Stens som hastigast och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
