Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADERTONDE KAPITLET.
DET BLIR EN UNDERLIG RESA FÖR
Anna genom det hvita vinterlandet till
feberbädden i det snöinsvepta
konstnärshemmet, som hon icke sett, sedan
lavendelbuskarna och resedastånden ångade sin
välkomsthälsning kring dess förstubro. En hel dag har
hon gått mellan sina kära sjuka där uppe på
lasarettet som i en vaken dröm. Hennes händer ha
tagit samma fasta, stödjande grepp som alltid under
maktlösa ryggar och lytta lemmar, lika svalkande
friska dröjt på brännheta pannor och flämtande
bröst; hennes mun har lett sitt ljusa leende, som
räcker liksom en nyss bruten blomma till hvarje
lifsskygg patient. Men hennes ögon ha varit långt
borta, som blickade de in i en aflägsen rymd,
och i hennes hjärta har det snyftat och ropat:
»Han — han är sjuk; slagen och sårad ligger
min gode, starke vän, och jag måste vara si långt,
långt ifrån honom!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
