Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ryktbara konstnären lefde och hade sin utkomst
af jorden; då kände Lars Lindberg, att här var
honom godt att vara och att hans framtids öde
var besegladt. Våren därpå flyttade han med sin
familj upp till Sonnegården, tog namn efter
grunden och delade därefter sitt lif mellan sitt
landtbruk och sin konst.
Och nu är det åter en vår; i eld och lågor har
solgudens vagn sprängt fram öfver fjällen, så att
hemflod och fjällflod förenat sin råga och Siljans
bägare svämmat vidt öfver alla bräddar.
Mäktigare än någonsin stiger vattenfallets tonpelare
i den ljusskälfvande luften kring Lars Sonnes gård.
Det är en bäddande middagsstund i slutet af maj;
på åkerlotten nere vid åkanten, där forsen efter
en buktning redan saktat sitt flöde och
timmerstockarna, sluppna ur rännan, simma fram i säfligt
mak, kör en af drängarna harfven, och tätt efter
följer ägaren själf i leriga skaftstöflar, hvita
skjortärmar och bredskyggig slokhatt. I en rem öfver
nacken bär han utsädesskäppan framför sig, och
i det han fram och åter uppmäter fältet med långa
steg, strör han med rytmiska växelrörelser af båda
händer det glimmande kornet i jämna bågar öfver
den uppluckrade jorden.
När han för femte gången nått upp till
åkertegens öfversta gräns mot landsvägen och är redo
att vända på nytt, får han syn på tvänne
vandringsmän, som i detsamma träda fram ur skogsbrynet
åt Garsåshållet, just där vägen löper ut i den låga
— 300 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
