Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ungskogen, som Lars Sonne fått sina grannar med
sig att nyplantera på den barhuggna bergsidan.
Den ene, en bred och undersätsig gestalt, är
allmogeklädd, medan den smärte och högreste
följeslagaren bär en ljus vårdräkt af herresnitt. De
närma sig hastigt utför backsluttningen, en hatt
lyftes och svänges, så att dagern faller fritt öfver
den halsandes ansikte, och Lars Sonne igenkänner
med ett gladt utrop Sten Stålfelts välbekanta drag.
»Nej, hvad ser mitt öga! Är det verkligen du,
gamle gosse — och Karl-Olof Borgman med;
kände inte tusan igen dig i Leksandsuniformen!
Tjänare, hederspojkar, och välkomna till
Sonnegården; det var, djäklar anagga, en prima
öfverraskning!»
Lars Sonnes väderbitna solvargsfysionomi
med de vänligt kisande ögonen och en tjufpojke
på lur i hvarje vinkel och veck formligen
upptändes af förnöjelse, där han drar Sten och Karl-Olof
till sig, en på hvardera sidan om sädesskäppan,
och skakar daras händer, så att kornet skvätter och
dansar.
»Men hvad är det annars för ett sätt att ramla
öfver en fattig landtpatron på det här viset utan
att varsko med en enda skrifven rad,»
fortsätter han efter de första hälsningarna. »Komma
trafvande efter landsvägen, liksom man inte hade
hästar och vagnar på stall! Så’na förbaskade
aristokrater !»
»Nej, ser du, vi ville just komma och ta dig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
