Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För sjörån har också mången råkat ut, och
särdeles är hon svår att locka människor och djur
ned i sitt bedrägliga rike. Vid Olsnäsviken i
Siljansnäs gick en dag en tacka och betade med sina
lamm, då kom sjörån och drog dem alla med sig
ned i Siljan. Nästa söndag lät ägaren »lysa» efter
dem i Leksands kyrka; själf begaf han sig
samtidigt till stranden, där djuren försvunnit, och
kastade sin yxa, så att kasten bildade ett kors. Då
gaf djupet genast ifrån sig både tackan och
hennes lamm, och änskönt de i tre hela dagar och
tre nätter vistats hos näckfrun på Siljans botten,
lådde ,ej ens en droppe vatten vid deras hvita fäll.
Detta och mycket liknande berättade
Gammel-Brita för Martha i det gamla eldhuset på Åsbergets
fäbodvall, och drömmar, sägner och natur virkade
dag för dag allt fastare sitt nät kring hennes sinne.
Stenarna fingo tungor och träden röster, skogen
talade och bergen svarade, allting lefde och
andades omkring henne. Hon blef ett med naturanden,
kände de fördolda lifskällorna sorla under sina
fötter, hörde de fredlösas skaror hviska och kvida.
Och aldrig hade hon som nu förstått Karl-Olofs
dikter, trängt in till själfva urgrunden af hans
drömmarsjäl. Nu var hon värdig att bära hans
ring och namn: min älskade, min älskade, mitt
hjärta ropar!
Det var afgjordt mellan Martha och Karl-Olof,
att deras förlofning skulle eklateras under hennes
vistelse på fäbodvallen. Så fort den brådaste hö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
