Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
len i en vårlig teg, medan det enda ordet J o r
dmän i kraftigt röda typer flammade däröfver.
Timmarna gledo och lutade mot kväll. Då
ringde det plötsligt i bordstelefonen vid Karl-Olofs,
sida. Förtumlad slungades han ut ur sin
idévärld och ryckte till sig hörluren.
En brusande ström af vindars och rösters
sorl störtade lös mot hans trumhinna. Så knäppte
det till och blef tyst; några sekunder gingo, och
en ensam stämma började tala. Det lät som om
den kommit ur ett oändligt fjärran, den var
bekant och dock så underligt främmande.
Karl-Olof kunde först icke fatta, hvem eller hvad det
gällde, satt bara och lyssnade halft förströdt till
de upprörda tonfallen, utan att gripa själfva
ordens mening. Men så slog honom verkligheten
som en glödhvit blixt — det var Agneta som
talade, som flämtade, som snyftade! Hans hjärta
stannade för att ej med bullret af sina slag
förtaga minsta stafvelses ljud, hela hans varelse blef
till ett enda stort, lyhördt öra.
Ja, där stod Agneta vid telefonen i
kyrkoherden Boreus’ expeditionsrum i Siljansnäs prästgård.
Blek och skälfvande hade hon kommit springande
dit ned, med en sjal surrad om axlarna och
hufvudet, utan kappa eller galoscher i den lösa snön,
för att finna en närskyld att utgjuta sitt hjärta för,
om möjligt få Karl-Olof till tals, innan han hann
lämna Leksandsnoret. Och det var naturligtvis
Martha det rörde sig om. Nu hade det kommit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
